Någonting som jag tycker är väldigt tråkigt, det är när vissa negativa förväntningar på personer slår in och idag hände precis det! Inte på en person personligen, utan mer på honom som kategori, nämligen snickare! Vi håller ju på att planera för att bygga ut lite här hemma och eftersom det skulle ta ca 4,5 år om jag skulle göra det själv, så kommer vi att ta in hjälp av folk som gör det en aning snabbare. Som de medvetna medborgare vi är, så tar vi självklart in offerter från flera olika håll.

Nu är det så att det hela har dragit ut på tiden en aning, så vi har fått ännu mer tid för att pejla av marknaden, så i morse var det dags för nästa potentiella snickare att göra hembesök, för att se hur det ser ut och vad som ska göras. För alla som känner till snickartider, så är ”morgonen” typ klockan sju. För oss spelar det ju mindre roll, eftersom Nike nästan alltid är vaken till sju i alla fall och så även i morse. Strax efter halv sju knatade vi ned för trappan och ut i köket och eftersom han ju skulle komma klockan sju, så blev det ingen gröt som vi brukar. Istället gick vi ut i mitt rum och väntade på att snickaren skulle dyka upp… Tror ni han kom när klockan slog sju? Knappast! När klockan var närmare åtta, så ville Nike verkligen inte vänta på sin gröt längre, så då blev det grötdags istället. Så när kom han då? Ja, kort och gott… Aldrig!

Strax efter klockan fyra ringer han däremot och talar om att han kommit på att han skulle visst vara ledig hela december och januari, så jobbet skulle nog komma lite knasigt i tiden, men…

– Jag hoppas att du inte har väntat ihjäl dig i alla fall…
– Nej inte mer än i morse klockan sju, då väntade jag på att du skulle komma!
– Aaaa

Aaaa? Om man inte kommer alls och inte hör av sig förrän nio timmar senare, borde man väl kunna kosta på sig en ursäkt i alla fall? Eller är det för mycket begärt?

Jag vill verkligen inte tro att det skulle ligga allt för mycket sanning i att hantverkare skiter i tider, kommer och går som de vill, är ohyffsade och allmänt likgiltiga, men tyvärr hjälper ju inte såna här händelser till direkt…

Ha det bäst där ute!

Ibland så gäller det bara att få tummen ur det berömda hålet för att saker och ting ska hända. Sen vi byggde altanen för typ två år sen, så har det saknats några brädor här och var. Bland annat så har jag hela tiden gått och stört mig på att det inte har varit igenbyggt ner till marken, men varit för lat för att ta tag i det, men idag så…


Altanen när tummen satt kvar…

När vi ändå hade byxorna nere, så passade vi på att fixa till lite mer längst med altanen. Carin kom på att hon nog vill ha någon form av bänk eller typ bänk/planteringslåda, längst med hela väggen, men det får bli en senare grej. Vi får väl se om jag stoppar in tummen igen eller om jag fortsätter att chocka kroppen under resten av sommaren.


Altanen när tummen äntligen har dragits ur…

Den uppmärksamme ser också att vi lagt lite jord/gräs nedanför trappan. Kanske inte den bästa lösningen för att fylla upp till rätt nivå, men just nu så är det en lösning som funkar. Det man också kan se att det numera är igenbyggt även där 🙂

Det ser lite halvskumt ut just nu, eftersom brädorna som är ditsatta har lite olika nyanser eftersom de legat mer eller mindre skyddade för sol, vatten, snö mm, men det kommer ju att jämna ut sig med tiden, så jag är grymt nöjd med dagen. Nu har både jag och Carin förtjänat en stunds slappande i soffan och kanske någon godisbit… vem vet!?

Ha det bäst där ute!

Idag var jag ut i skogen igen för att nöta lite och tanken för dagen var att köra en halvmil under 25 minuter, men framför allt ville jag testa att springa lite snabbare under hälften av ”loppet”. Första häften kändes väldigt enkel och jag höll runt 5:04 i snitt, men sen efter vändningen ökade jag. Jag tyckte inte att jag ökade så fruktansvärt mycket, men jag blev väldigt mycket tröttare tyvärr.


Hade gärna sett att tempot hade minskat lite till, men klart nöjd…

Trots att det var väldigt jobbigt, så börjar det faktiskt bli roligt att springa nu, så jag skulle tippa på att det blir en runda igen i övermorgon.

Ha det bäst där ute!

Ibland uppenbara sig fördelar med att ha barn, som inte är så där uppenbara från början och en av dessa fördelar är att man kan gå på barnfilmer utan att ses som en skum gubbe som nog borde spärras in. Igår utnyttjade jag den här möjligheten och passade dessutom på att fylla magen med lite skräpmat innan och godis under filmen.

Vid halv fem hoppade jag och mina två äldsta barn in i bilen för avfärd mot stan och första anhalt blev Jalla för att fylla på med lite mat innan filmen. Redan innan vi hade kommit fram, så hade jag bestämt mig för pizza så framme var det bara att bestämma vilken sort. För de som känner mig så var det ingen chock att valet föll på kebabpizza, så inte heller för Nova kom det som en överraskning. Som den humoristiska lilla människa hon är, så kom naturligtvis kommentaren…

– Oj Pappa… Vad är det där för pizza? Är det någon ny sort?

Kul Nova, verkligen!

Efter maten blev det självklart det obligatoriska godisinköpet innan vi traskade vidare mot biografen och in i biomörkret. Filmen för kvällen var Madagaskar 3, självklart i 3D och jag måste ju säga att den var faktiskt riktigt rolig! För er som inte sett några av dessa filmer så kan jag klart rekommendera dem om ni, precis som jag, råkar ha ert barnasinne kvar.

Det handlar om ett gäng olika djur, som från början kommer från en djurpark i New York, som självklart råkar ut för en hel del olika äventyr. Den här gången går en stor del av filmen ut på att de ska ta sig hem igen. Många roliga scener och även i den här barnfilmen, så har de klämt in några ”vuxenskämt” som inte riktigt kidsen hänger med på, men alla vi Mammor och Pappor i salongen, skrattade gott!

Kort sagt, en underhållande film både för barn och vuxna.

Kvällen avslutades tillsammans med Carin gloendes på OS och åter igen så imponerades jag av det tempo som hålls när det springs ett 10000-meterslopp. Självklart blev jag ju sugen på att springa lite igen och en dum tanke som började gro, var att se om jag skulle klara av att hålla deras tempo i ett varv i alla fall, så nu planerar vi för en tripp in till ”Studenternas” för att testa vilket tempo det finns i min gamla kropp.

Ha det bäst där ute!

En rörande historia…

Följetongen med att växla in alla våra mynt fortsätter. Idag var jag åter igen in till stan för att se om det gick att lämna in pengarna på banken och få de räknade, men när jag fick svaret att det skulle funka, men att de kunde inte garantera att det blev räknat på flera veckor, så tröttnade jag! Det var bara att ta med sig en hel hög med myntrör och hem och ”röra pengar” för glatta livet.


Många rör blir det…

Tok en bra stund att få ner alla mynt i alla rör, men nu hoppas jag att nästa resa till stan blir våra mynts sista och att de får stanna kvar på banken och leka med alla andra mynt. Det är nämligen så, att de har börjat klaga på att de bara har varandra att leka med.

Ha det bäst där ute!

Många av er kanske undrar vad jag gör ute i mitt nördrum halv nätterna, titt som tätt och det är inte helt enkelt att svara på faktiskt. Det enkla svaret är kort och gott, att jag ”nördar”, med allt vad det nu innebär. Det kan vara att sitta i den gigantiska världen i World of Warcraft eller småkolla på någon film, eller helt enkelt bara ”vara på Nätet”.

Någonting mycket mer konkret däremot, fick jag äntligen gjort idag (i natt?), nämligen att märka upp alla diskar i servern. Låter kanske svinnördigt och ja… det är det också!

Däremot så stämmer uttrycket, skrattar bäst som skrattar sist in väldigt bra, om nu olyckan skulle vara framme och en av alla diskar skulle lägga av. Då är det väldigt bra att veta vilken fysisk disk det är som knasar. Det är klart, har man bara en eller två diskar, så spelar det kanske inte så stor roll, men har man nio diskar i burken, då blir det genast lite bökigare.

Om man nu inte har någon aning om vilken av alla diskar som är disken med själva Operativsystemet på, hur gör man då? Jo, det är helt enkelt bara att testa sig fram, så ur med alla diskar utom en och sen se om datorn startar. Gissa vilken disk i ordningen som var OS-disken? Till alla er som gissade på ”den sista” eller ”nummer nio”, kan jag bara säga grattis! Naturligtvis så var det den absolut sista disken jag testade som var rätt!

Sen var det bara att stoppa in en disk i taget och se vilken av alla diskar det var och sen slita upp Dymon och märka upp, men visst blev det bra till slut 😉

Nu hoppas jag ju i och för sig att det aldrig ska krascha så jag slipper använda min fina märkning, men nu har ni i alla fall lite bättre koll på hur en kväll i nördrummet kan se ut.

Ha det bäst där ute!

Sol, bad och bakåtvolter…

Bättre sent än aldrig heter det ju och nu verkar det ju faktiskt som att sommaren har kommit, så efter en förmiddag i solen hemma, så bestämde vi oss för att äta en lite tidigare lunch och sen dra iväg och doppa kropparna i lite vatten.


Underbart väder och lugnt och trevligt på badet…

När vi rullade in på badet var jag inställd på att det, som vanligt, skulle vara knökat med bilar, men till min stora förvåning så var det knappt några bilar alls, så när vi kom ner till vattnet så fanns det massor med bra platser att välja mellan. Annars brukar det vara så fullt så man får ligga och sniffa på ”grannarnas” kroppsdofter, men jag föredrar ju helt klart dagens lite glesare situation.

Precis som vanligt så hann vi knappt lägga ner filten, innan Indra skulle i vattnet och sen var det full fart ett bra tag, trots att värmen på det blöta i sjön inte var så kanonhög, men kul hade vi! Indra ”räddade mig” flera gånger och drog in mig till bryggan, sen övade hon på att flyta på rygg, stänka vatten (självklart på mig), hoppa från brygga, ta in vatten i munnen och spruta ut (också självklart på mig) och bygga sandslott. För Mios del bestod dagen till stor del av att bli kastad kors och tvärs och det absolut roligaste var att slänga honom baklänges så han gjorde en bakåtvolt och sen landade i vattnet med fötterna först.

Kort sagt, en underbar eftermiddag i solen…

Ha det bäst där ute!

En timmes sömn i solen…

Nu när både jag och Carin är hemma, så brukar vi turas om att gå upp med de två minsta på morgonen och i morse var det min tur att knata upp när Nike ställer sig i sängen och meddelar att hon sovit färdigt. Det brukar hon oftast göra genom att ta napparna och slänga dem i golvet så att det smäller om det. Det brukar alterneras med gälla skrik blandat med rop på mig (ja, hon är en Pappagris…)

När vi väl kommit ner för trappan, så är det grötintag som står näst på schemat och därefter är det allmänt häng i vardagsrummet tills Mamma ska väckas klockan nio. Väckningen av Mamma sker samtidigt som Nike knoppar in för sin lilla förmiddagslur. Sen är det frukost för oss vuxna, Indra och Nova och Mio, om de nu behagat sova hemma förstås.

När frukosten var avklarad förflyttade jag och Carin oss ut i solen och åter igen konstaterade jag hur gudomligt skönt det är att bara ligga i solen och småsova…


Helt underbart att sova en timme i solen…

Efter en timmes sovande i solen är det nu dags för elvakaffe. Nu hör jag dessutom en välbekant röst som ropar efter sin älskade Pappa, så det är väl bäst att gå upp och hämta ner henne snart…

Ha det bäst där ute!

Idag var det dags att lufta skorna i skogen igen, så efter att Nike kommit i säng tog jag mig ut. Den här gången hade jag bestämt mig för att sätta säsongsrekord, så siktet var inställt på drygt 8 kilometer. Väl ute i skogen så kände det allt annat än lätt. Benen kändes tunga och konditionen vet jag inte var den var, men vid ungefär 3,5 kilometer, så släppte det helt enkelt och det bara flöt på.

Tyvärr så var det ju inte så att jag sprang omkring på rosa moln, för nu var det ena knät som strulade, men skam den som ger sig! Jag kämpade på och gladde mig över att det inte var några som helst problem med konditionen, så när jag började närma mig målet, så kändes det bara konstigt att inte ta en liten extrarunda och komma upp i nio kilometer och när jag väl bestämt mig för det, så var det ju bara fjantigt att inte pressa mig till milen…

Lite irriterande att jag var en minut för långsam för att hålla 50-minuterstempo på milen, men man ska väl ha någonting att sträva emot antar jag 😉

Ha det bäst där ute!

Visst är datorer bra? I alla fall när det funkar som det ska, men tyvärr så händer det ju ibland att det inte riktigt funkar på det sättet som jag vill. Idag var ett sånt tillfälle! Ett bra tag så har jag försökt få tummen ur och färdigställa ritningarna till vår utbyggnad, så att ansökan om bygglov kan skickas in och igår kom jag riktigt nära. Det enda problemet som kvarstod sent i går kväll, var att jag inte kan skriva ut från min dator (den historien kan vi ta en annan gång…), så idag så installerade jag programmet på Carins burk och skulle bara klicka på ”Skriv ut”… trodde jag!

Efter att ha installerat Google SketchUp Layout skulle jag bara öppna, men möttes då av detta fel.


Mycket irriterande…

Jaha, då är det väl bara gå in och ändra rättigheterna på filen då. Så in i utforskaren och leta rätt på filen, högerklicka och se till att rutan avbockas och sen klicka på ”Fortsätt”…

   
Den är väl bara att ta bort?

Så lång var ju allt frid och fröjd och det var bara att testa att starta igen. Självklart blev det samma fel igen och när jag kollade egenskaperna, så var rutan fortfarande ibockad. Efter att ha försökt se över alla inställningar med administratörskonto och fan och hans moster, så gav jag helt enkelt upp.

Nästa steg vara att byta dator, så hem till mina föräldrar för ett nytt försök och jag kan säga att svordomarna var inte långt borta när exakt samma fel dök upp även där. Så vad gör man då? Jo, man Googlar! Efter en hel del sökande och fixande, så kom jag på att det finns en sjukt irriterande funktion i Windows 7, nämligen ”Kör som administratör” och då… Voila!

Så nu sitter jag äntligen här med utskrifter framför mig. Bara några timmar senare än jag planerat från början.

Ha det bäst där ute!

Ibland så måste man trotsa vädret lite i det här landet, om man ens ska kunna komma utanför huset, så idag när Mio hade varit hemma och ätit lunch, så bestämde jag mig för att lasta in Nike i vagnen och styra den ner mot affären. Jag hann däremot inte mer än utanför dörren innan jag började tvivla på vad det var jag höll på med egentligen…


Är det här som brukar kallas, hänger i luften…

Med min vanliga envishet, så knatade jag i alla fall på ner mot ”centrum” och höll alla tummar jag kunde, för att vädergudarna skulle vara på vår sida under hela vår promenad och efter ett bra tag, så såg det faktiskt ut som att mina böner blev hörda!


Det är fortfarande torrt och fint på gatorna…

Efter det obligatoriska ”hohoandet” i tunneln under järnvägen, så stegade jag med bestämda steg vidare mot målet och det var då jag kände den! En regndroppe! Men det var bara en. En enda stackars droppe som måste ha slitit sig från sina kompisar och nu hade (o)turen att träffa just mig. De sista stegen innan vi kom fram till affären, kom däremot hans kompisar också nedramlandes från himlen, men det var inte ens så att det störde. Däremot så stod en kille före mig i kön vid kassan och han var totalt genomblöt, men när jag tittade ut så sken solen… Tydligen så hade det öppnat sig precis när vi var inne och shoppade, så när vi kom ut möttes vi av det här…


Nu var det en aning blötare än när vi gick in…

På vägen hem, så gick jag och övervägde om jag skulle testa någon form av soldans, för att hålla regnet borta hela vägen tills vi var i säkert förvar igen, men kom fram till att vi gärna bor kvar i hålan några år till. Som tur var, så behövdes ingen soldans, utan solen sken och värmde helt underbart, hela vägen hem. Efter fem minuter hemma däremot, så hände det här…

Det jag sitter och funderar på nu, är om jag borde ha köpte en Triss-lott när jag var nere vid affären, eller om all min tur gick åt för att hålla regnet borta under vår promenad.

Ha det bäst där ute!

Idag inleddes dagen ännu tidigare än vanligt, men den här gången var faktiskt alla barn helt oskyldiga, utan den här gången var det någonting helt annat som orsakade denna arla morgon. Det var nämligen så att jag var inbokad som chaufför och självklart så var avgångstiden strax för klockan sju, så avfärd hemifrån hålan skedde redan klockan fem.

Tyvärr fick jag bara agera chaufför den här gången och jag måste ju erkänna att jag är lite smått avundsjuk, men nästa gång är det kanske vår tur att lyfta från gamla Svedala och landa i något varmt och trevligt land.

När jag kom hem igen en bit efter sex, så lyssnade jag noga och jag skulle höra en massa barngnäll, men icke! Det var knäpptyst, så jag smög in i sovrummet så tyst som jag bara kunde, bara för att mötas av en superpigg Nike som inte ville annat än gå upp, så halv sju blev det uppstigning för mig och Lill-Nike.

Nu rullar Teletubbies på dumburken, vilket ger mig några minuters lugn och ro för att uppdatera er kring min händelserika morgon.

Ha det bäst där ute!

Idag på eftermiddagen så drog Carin in till stan för lite ”Carin-tid”, så det var jag och barnen hemma, så när det drog ihop sig för middagstid, så insåg jag att det var jag mot grytorna som gällde! Fick för mig att variera lite, så in i med näsan i frysen och kolla vad som fanns att tillgå och tillslut så fastnade jag för bacon.

Sökning på Google gav, inte helt oväntat, resultatet i pasta, med baconsås och naturligtvis så fastnade jag för det lite onyttigare alternativet med ost. När allting väl stod på bordet kom Indra och frågade vad det skulle bli för mat och när svaret blev ”Pasta med baconsås” kom en spontan slickning runt munnen och en klappning på magen. Det är nämligen en av hennes favoriträtter… Mammas version! En smakbit senare, tittade hon på mig med tårar i ögonen och talade om att det inte smakade så gott.

Som tur var, så hittade jag en ”Mamma-pasta-låda” i frysen, så in med den i micron och några minuter senare satt en supernöjd Indra och smaskade i sig en gigantisk portion… med Mamma-pasta! Tänk att Mamma kan rädda situationen utan att ens vara hemma!

Någon timme senare vad det minsta barnet i säng och jag vågade mig ut i köket för att ta en fight mot disken.


Ingen vacker syn innan direkt…

Åter igen kavlade jag upp ärmarna och kastade mig över utmaningen och en full diskmaskin senare och ett antal handdiskningar senare, så kunde man faktiskt se bänken igen.


Efter lite fixande så ser det betydligt bättre ut…

Eftersom både Nova och Mio sover hos kompisar, så är jag nu helt ensam om att vara vaken i huset, så nu blir det soffläge med OS på dumburken.

Ha det bäst där ute!

För ungefär en halvtimme sen konstaterade jag en sak… En gammal man som jag ska helt enkelt inte ut i skogen och rusa runt som en 25-åring! Jag är jättetrött i mina ben och mina stackars benhinnor gnäller varje steg jag tar, men till mitt försvar så måste jag säga att löprundan igår inte gick av för hackor!


Ser inte så farligt ut, men jobbigt var det…

Eftersom min kära telefon äntligen ville hitta en satellit, så startade jag löpningen förföljd av RunKeeper. Därför tänkta jag att jag skulle ta en lite annan tur än den vanliga grusvägen, så full av energi älgade jag iväg längs de utstakade löpspåren. Efter en dryg kilometer kom jag ut på en annan grusväg och tänkte att, varför inte testa den en bit. Jag vet att när jag sprang den förra sommaren, så var den väldigt gropig, men nu hade de faktiskt fixat till den. Tyvärr hade de fyllt ut med typ makadam, så det var inte helt bekvämt att springa på, så när en trevlig grusväg dök upp till vänster, så var jag inte långsam med att vika in där. Det skulle jag inte har gjort!

Första biten var helt underbar med bra underlag och jättefin skog runt omkring. Tyvärr så tätnade skogen efter ett tag och underlaget gick från att vara fast och lättsprunget, till att bli lerigt och tokjobbigt! En bit innan jag vände så ägnade jag mer energi åt att hoppa mellan gytjepölar än att faktiskt springa. När vegetationen sen inkräktade så mycket på ”vägen” så jag fick leka plog med benen, då var det inte roligt längre. Att vegetationen bestod av ungefär 98% brännässlor gjorde ju inte saken bättre direkt. Varje steg kände jag hur jag blev mer och mer bränd och jag såg redan då fram emot känslan när jag kom hem, eller för att inte prata om dagen efter!

När jag sen kom fram till någonting som mer liknade en gytjepöl än en väg och jag dessutom var tvungen att krypa under nedfallna träd för att komma fram, då gav jag helt enkelt upp och vände, åter igen igenom de underbara brännässlorna så klart!

När jag väl kom tillbaka till grusvägen så var en stor del av mina sparade krafter förbrukade, så det var bara att köra på ren vilja hela vägen tillbaka. Självklart så sprang jag ju ifatt tre tjejer som var ute med sina hundar och för att inte ge de allt för stora mardrömmar, om en halvknubbig flåsande farbror, så var jag ju tvungen att anstränga mig lite extra tills jag passerat dem och lämnat de bakom mig i storskogen!

Väl hemma var jag tvungen att lägga mig på altanen i fem minuter och bara andas, för att över huvud taget ha en chans att bli människa igen, men vad är det man säger? Det var skönt efteråt? Jo, men det stämmer faktiskt… När jag väl satt i stolen i uterummet och spelade med Carin, så var jag rätt nöjd med mig själv…

Ha det bäst där ute!

Vissa dagar så ska man helt enkelt inte ens försöka ta sig iväg, för det blir bara fel. Den här dagen inleddes precis så!

Planen för dagen var att lämna iväg lill-Nike och sen ta med resten av klanen och åka till Fyrishov och bada igen, eftersom förra gången vi var där, var väldigt uppskattat av alla. Morgonen börjar rätt hyffsat, även om det  tar lite för lång tid, för att vi ska hålla tidsplanen fullt ut. När vi väl har lastat in tre av fyra barn i bilen och är redo för avfärd, så ringer telefonen och det är ett samtal som jag bara måste ta. Ytterligare en kvarts försening alltså…

Bättre sent än aldrig så kom vi i alla fall iväg och nästa anhalt var Fyrishov och resan dit gick faktiskt helt utan incidenter, dessutom övningskörde Carin, så vi fick till och med till lite träning (du är sååå duktig Älskling!!), men sen började det!

När jag lastat ur Indra ur bilen, så gör jag som jag brukar, nämligen stänger dörren, vilket i vårt fall, betyder trycker på en knapp. Hon står då och tittar när dörren åker igen och jag börjar plockar ur grejer från bilen.

”- Pappa, jag vill ha min kloss”, är det sista jag hör henne säga, innan jag kastar en blick runt bilen till hennes sida, precis lagom för att se dörren stängas med hennes fingrar i vägen och jag kan säga att hade jag hållit det tempo jag hade från bakluckan fram till sidodörren, i hundra meter, så hade OS-guldet varit självklart! Ett ryck i handtaget och dörren öppnades och fingrarna kom loss. Det kan inte ha tagit mer än någon sekund, men det var Väldigt långa sekunder kan jag lova!


Antar att alla ska klämma sig i en bildörr någon gång…

Carin rusade in med henne och började kyla direkt, för att minska svullnaden, så det kunde nog ha blivit mycket värre om hon inte varit så snabb!

Jag skulle då plocka med mig väskorna och gå in med Nova och Mio och för att se hur det gick för Indra, men då kom nästa bakslag. Väskorna stod packade snyggt och prydligt. Enda problemet var att de inte var i bilen, utan hemma i tvättstugan, så det var bara snällt vända och åka hem igen. Ytterligare en halvtimme senare stegade jag äntligen in på Fyrishov med alla badkläder.

Efter en mycket tveksam start, så blev det en superlyckad dag i vattnet och till och med Indras hand glömdes bort, förutom några enstaka gånger, så om man bortser från starten, så var även den här gången lyckad.

Ha det bäst där ute!

Egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om Teletubbies. Om jag kollar på innehållet, så är det snudd på att jag blir lite småarg, för att det är så dåligt, men nu är det väl inte jag som är målgruppen direkt. Målgruppen verkar däremot fastna för det rejält.


Visar stort intresse för de små liven på teven…

Jag vet att det kanske inte är den mest stimulerande sysselsättningen för en ett-åring, men ibland så är det väldigt skönt att bara ”sätta henne” framför dumburken. Det blir i alla fall några minuters frid, men bara minuter efter att bilden tagits så skriks och gråts det från vardagsrummet. Syskonkärlek ska det tydligen kallas säger dem…

Ha det bäst där ute!

Eftersom jag ibland är lite smått envis (Ja ok då Carin… Väldigt envis…) så var jag ute i skogen och luftade löparskorna idag igen. Tyvärr så kände jag en del i mina benhinnor, så det störde mig lite. Annars kände jag mig hyffsat ”pigg” och det märks att konditionen går snabbt uppåt, så det är roligt. Någonting som var mindre roligt däremot, var strulet med GPS:en, så även den här gången fick jag springa utan RunKeeper igång. Inte riktigt lika peppande att bara höra hur länge man har varit ute, men det är väl bara att gilla läget antar jag. Kanske måste köpa ny telefon kom jag på nu! 🙂


Blev den vanliga klassiska grusvägen eftersom gps:en strulade idag igen…

Någonting annat som störde var min häl. Jag har varit lite öm i min högra häl ett tag och inte på undersidan då, utan liksom på bakdelen. Jättemärkligt! Idag gjorde den sig påmind de första minuterna och efter tre minuter ungefär, så var jag nästan inställd på att jag skulle bli tvungen att vända, men skam den som ger sig! Min envishet övervann även detta och efter ytterligare några minuter så försvann det faktiskt helt.

Även den här dagen avslutades i uterummet, tillsammans med Carin och våra frågor. Tyvärr var inte utgången densamma ikväll som igår, men det bjuder jag på…

Ha det bäst där ute!

Grillning och frågesport…

Trots att regnet hälsar på i princip varje dag, så måste man våga utmana det lite ibland och en sådan utmaning är att planera in grillning flera dagar i förväg! Det hade vi gjort igår! Dagen började ju bra, med strålande sol och hyffsat varmt, men sen så kom regnet, precis som vanligt. Som tur var, så behagade vädergudarna oss under eftermiddagen och kvällen och vi fick till en jättemysig eftermiddag och kväll tillsammans med Per och Jennie!


En underbar grilltallrik…

Vår vana trogen grillades det kött och korv, för att göda ett halvt kompani, men gott blev det!

Efter en superlyckad grillafton blev det till slut lugnt och stilla i huset och jag och Carin satte oss i uterummet och körde lite frågesport.


Frågor och chips i uterummet…

Nu undrar kanske den nyfikne hur det gick i tävlingen… Jag vann så klart 😉

Ha det bäst där ute!

Igår fick Carin ett infall, precis som hon så ofta får. Kastet i lekrummet skulle bli vitt! För er som inte vet vad ett Kast är, så kan jag upplysa er om följande.

Kast:
Den låda, som tidigare användes på tryckerier, med små fack i vilka trycktyperna låg sorterade.  Idag används dessa sätterikaster populärt som så kallade prylhyllor, vari små föremål kan läggas.

Det sista stämmer till 100% här hemma och nu skulle alltså det gamla lite brunaktiga Kastet, få en lite modernare framtoning.


Brunt från början…

Det första som måste göras är att plocka ur alla småsaker och det var en hel del smått som fick plats i alla småfack och sen tog målningen fart. Tur att Carin fick lite hjälp med alla små skymslen.

 
Ett tömt Kast och målning i full gång…

Eftersom trät hängt med sen strax efter Jesus födelse och haft en liten stund på sig att torka så sög det åt sig färgen ungefär lika girigt som en tvättsvamp, så det räckte inte riktigt med att måla en gång, men skam den som ger sig och ett antal vändor senare, så började det likna någonting.

 
Blev ju riktigt bra när det väl blev färdigt…

Nu har ännu en sak här hemma fått en lite modernare prägel. Det passar mig, som är så fruktansvärt modern av mig…

Ha det bäst där ute!

Ibland så blir jag så jävla trött på att saker och ting inte funkar som de ska och idag var det dags igen! När lördagspizzan låg som en stor gigantisk degklump i magen och jag var mättare än jag varit sen förra lördagspizzan, bestämde jag mig för att det nog fick bli en sväng i skogen, för att lufta löparskorna lite, så när det minsta knytet stoppats i säng, så skred jag till verket. Löpardojjor på, musiken i ören och sen styrde jag kosan mot min vanliga startplats. Väl där började trasslet!

Som vanligt drog jag igång RunKeeper och väntade på att allting skulle hoppa igång, men icke sa Nicke!
.

Jag försökte stänga av och sätta på GPS:en ett antal gånger. Stängde av och startade om mobilen flera gånger och svor säkert tillräckligt många gånger för att fylla minst en av våra ”svärburkar” där hemma. Det gick till och med så långt, att jag var på väg att gå hem, eftersom skiten helt enkelt vägrade att starta! Efter säkert tio minuter av trassel, så insåg jag att det helt enkelt inte skulle funka idag, så jag fick springa utan GPS. Inte alls lika roligt att höra en tant predika om att jag hela tiden har sprungit 0 kilometer, men jag kämpade på ändå och eftersom jag visste vilken tid jag siktade på för att komma under 5 minuter per kilometer, så gick det faktiskt helt ok till slut…


Helt okej tempo, trots att jag saknade ”tanten” som tjatade om tempo hela tiden…

Efter avslutade löprunda, blev det lite frågesport tillsammans med Carin, innan nördrummet fick besök och lördagsgodiset hälldes upp i min godisskål!

Ha det bäst där ute!

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Helt plötsligt när jag sitter med kaffekoppen i handen och blickar ut över gräsmatttan, så dyker en gammal klassisk svensk låt upp i mitt huvud. Fråga mig inte varför, för just nu så skiner faktiskt solen, men tittar man lite längre bort, så är molnen på antågande, så det blir väl som igår gissar jag, jättefint på förmiddagen men sen kommer regnet.

Både jag och Carin blir mer och mer sugna på att börja resa lite. Problemet är bara att det kostar så förbaskat mycket pengar om man ska iväg hela familjen, men det gäller väl bara att prioritera antar jag, för det finns ju andra barnfamiljer som reser titt som tätt.

Vi håller dessutom på att planera för vår kommande bröllopsresa och jag tror att vi börjar komma fram till var vi ska åka, så nu återstår bara att planera, fixa barnvakt, få semester från jobbet, spara ihop lite mer pengar och sen boka… piece of cake…

Ha det bäst där ute!

Pinnar och staket i soffan…

Visst är det fantastiskt när man kan ha samma intresse som sin ”andra hälft”?!

Just nu slappar jag i soffan framför tv:n och slökollar på Diamond league, friidrott alltså för er som inte har koll. Någon som däremot har stenkoll, är min underbara fru.


Den ena svettas och den andra fryser…

Helt plötsligt dyker en tjej upp i rutan och hon står och laddar för att ta sig över en ribba som ligger närmare fem meter upp i luften. Då kommer följande kommentarer från min vänstra sida…

– Den där grenen är i alla fall helt störd!
– Vad är det den heter… Pinnhopp?
– Har man egen pinne?

Bra Älskling! Pinnhopp borde det ju heta 😉

Nästa stora grej som visas är ett antal killar, på rad som laddar för att springa rakt fram och hoppa över en massa hinder. Då uttalar min käresta följande obetalbara kommentar…

– Jaha, då är det dags för 100 meter staket!

Ska staketet vara 100 meter långt eller springer man bara 100 meter bredvid ett staket?

Jag vet att du vet vad det heter, men att komma med dessa små kommentarer, är en av anledningarna till att du numera är min fru…

Ha det bäst där ute!

Lekrum 2.0

Gårdagens besök på IKEA resulterade i att vi kom hem med ytterligare en liten småländsk möbel. Den här gången för att ställa in i lekrummet. Det är nämligen så att när en av våra stationära datorer bestämde sig för att gå i pension, så har vi konstaterat att vi inte behöver en stationär dator där, utan det funkar jättebra med bärbara och en platta.

Så efter att ha låtit allting stå några månader, utan att göra någonting (vi måste ju tänka på att vi har ett rykte att leva upp till…), så bestämde vi oss för att ta bort skrivbordet från det kombinerade innekontoret/biblioteket/lekrummet och göra det mer och mer som ett rent lekrum.

Nu har de två minsta lite mer yta att leka på…

Efter en hel del piffande och fixande, mestadels av Carin, så blev rummet faktiskt riktigt bra, så nu har de ännu större yta att fördela sina leksaker på. Alltså ännu jobbigare för oss att städa, men vad gör man inte för de små liven?

Ha det bäst där ute!

Idag bestämde vi oss för att bege oss mot det stora badhuset här i Uppsala, nämligen Fyrishov, för att bada med de tre största barnen. Det var väldigt länge sen som vi faktiskt gjorde någonting tillsammans med de som faktiskt ”kan göra nått”, så vi hade raggat upp barnvakt åt Nike och sen bar det av. Nästa stopp bassängen!

Någonting som alla verkligen uppskattade, var vattenrutschkanan och för första gången, så åkte nu Indra helt själv och gissa om hon tyckte att det var roligt. Hon är helt vild i vattnet och är inte det minsta rädd för någonting.

Med ett kort avbrott i solen bredvid min älskade fru, så var jag i vattnet från strax före elva och fram till att vi åkte en stund efter halv två, så när jag satt i bastun och värmde mig, så var det nästan så att jag kunde se hur huden slätade ut sig igen.

Efter lite för många timmar och lite för lite mat, så var alla både hungriga och törstiga och vad passar då bättre än att styra kosan mot närmaste Donken? Väl där blev det en beställning som inte gick av för hackor…

1 Quarter Pounder Cheese & Co med plus meny
1 Quarter Pounder Cheese & Co utan ost
1 Big Tasty® Bacon & Co med plusmeny
20-bitars Chicken McNuggets & Co
1 Cheeseburgare
1 Apelsinjuice 

Efter allt svullande blev det också en sväng till det stora småländska varuhuset för att shoppa en liten möbel till lekrummet, som har genomgått en liten förändring, så efter hemkomst var det bara att dra på sig handy-man-byxorna och börja skruva möbel. Inte världens mest avancerade möbel, men i alla fall.

Någonting som inte heller är så avancerat, är att springa, men trots det totalt oavancerade i just den aktiviteten, så snörade jag på mig löpardojjorna och tog mig ut för en liten fight med min kondition och den här gången tycker jag faktiskt att jag vann, i alla fall nästan hela vägen hem. De första fyra kilometerna gick förvånandsvärt bra med bara donkenmat som energi. Kunde till och med låta tankarna jobba lite och en sak som fångade min uppmärksamhet, var den här skylten.

Mötesplats mitt i skogen?

Skylten står alltså tre kilometer in i skogen på en gammal grusväg, som där inte är mer än två hjulspår i marken och snudd på för trång för en enda bil att komma fram. Det som gör att hjärnan börjar jobba ännu mer, är att ungefär 300 meter längre in, så slutar vägen helt plötsligt och det är inte mer än en bredare stig. Tankarna började då skena iväg lite. Hur såg det ut här när skylten sattes upp? Självklart var vägen bredare och användes betydligt oftare än en gör idag. Tog den slut där den tar slut idag, eller var det så att den fortsatte vidare och kom ut på andra sidan skogen? Kanske skulle göra lite efterforskningar för att stilla nyfikenheten?!

Blev en rätt bra löptur till slut…

Var faktiskt en riktigt skön runda, så om några dagar, så är det nog dags igen. Mot en lite slankare mage och en klart bättre kondition!

Nu är det nördtid i mitt rum som gäller!

Ha det bäst där ute!

Hur mycket väger pengar?

Under åren så har vi, mer eller mindre lyckat, haft en ”svärburk” där man helt enkelt får lägga en krona om man svär. Fram till för några år sen, så funkade det faktiskt riktigt bra. Både vi vuxna och Nova och Mio stoppade pliktskyldigt ner en krona varje gång en svordom slank ut. Tyvärr så har den burken även fungerat som uttagsautomat, eftersom det oftast är de enda kontanterna som finns hemma, men igår så fick jag nog på att det hela tiden nallades på vår lilla besparing, så det var bara att börja räkna och se hur mycket som fanns kvar av alla svärpengar.

Efter en bra stunds räknande, så kom jag fram till att det, trots en massa nallande, fanns kvar 5299 kronor och hur mycket jag än letade, så hittade jag inte en till krona här hemma, så det fick bli den irriterande summan, en krona ifrån en jämn hundralapp.

Nu till nästa problem! Vad gör man med 5299 kronor i mynt? Vad jag har hittat så finns det ett bankkontor som har en mynträkningsmaskin och den ligger mitt på stan. Problemet är bara att mynten väger en hel del, plus att de ligger i två ordentliga glasburkar. Efter att ha kollat på flera olika kontor, som ligger lite bilvänligare till, fick jag besked från Swedbank på Kungsgatan, att det enda kontor som har en mynträknare, är just det som ligger mitt på Stora torget. Eftersom jag skymtade en skylt om att man behövde ha ett kort, för att sätta in pengar, så frågade jag henne på Kungsgatan om det, så jag slapp bära alla pengar i onödan.

Självklart behövde man inget kort för att sätta in pengar, utan det viktiga var att man hade ett konto i banken och det har jag, så det var lugnt så här långt. Nu var det bara att börja bära de två gigantiska glasburkarna till banken. För er som undrar, så väger 5299 kronor, fördelat på 2539 stycken enkronor, 206 stycken femkronor och 173 stycken guldtior, 20 kilo och 872 gram. Utöver detta kommer sen glasburkarna, som säkert väger fem kilo styck!

När jag väl stolpade in på banken med begynnande kramp i armarna och med svetten pärlandes i pannan, så satt det naturligtvis en lapp om hur man skulle göra och punkt 1 på den väldigt byråkratiska listan var, inte helt oväntat, ”Sätt in ditt kort”. Lätt frustrerad gick jag fram till en kille i infodisken och frågade hur jag skulle göra om jag inte hade något kort, men var kund i banken.

– Ja du, då blir det svårt!

Då blir det svårt?? Betyder det att det inte går alls eller att det blir bökigare att sätta in pengarna, undrade jag då med stigande irritation.

– Ja, du måste ha ett kort för att kunna sätta in pengar!

Självklart så insåg jag rätt snabbt att det inte var lönt att ens inleda ett tjafs med den torra banktjänstemannen på andra sidan disken, utan efter att ha ifrågasatt varför deras andra kontor då säger att det viktigaste var att jag hade ett konto, så tog jag mina glasburkar och kämpade mig tillbaka till bilen igen.

Bra jobbat Swedbank!

En mindre lyckad trip in till stan alltså och pengarna ligger fortfarande kvar i glasburkarna och inte på ett konto, där man inte kan nalla av dem hela tiden!

Ha det bäst där ute!