Då var det det igång igen då! Jobbet alltså och med det så kommer förhoppningsvis också bloggen att vakna till liv igen efter ett tags slumrande.

Dagen började lite senare än den brukar, men när jag väl kom nerhasandes för trappen som en sömnig prins John, så var det som om jag inte gjort annat i hela mitt liv. Det kändes som att de senaste sju veckorna bara försvunnit och det bara gått en helg sen jag var på jobbet sist. Antagligen så är det väl överlevnadsinstikten som sätter in, så att jag över huvud taget orkar gå till jobbet igen.

Det första som hände när jag klev på Upptåget var att min ”bloggradar” satte igång och jag började genast att se på världen genom Chefspappans ögon och kritiskt granska allt som sker på tåget. Kanske finns det nått kul att skriva om och jag blev inte besviken. Efter bara några minuter så pep det i systemet och ögonen fastnade på en kille som satt med ryggen mot två tjejer som stod och pratade. De pratade om semestern som gått och om allt det gjort och allt det inte gjort. Vad är det för kul med det då kanske ni tänker?! Jo, killen i fråga börjar himla med ögonen, skaka på huvudet och det slutar med att han vrider på huvudet och tittar surt på tjejerna. Utan reaktion från de båda tjatrande tyvärr. Han snurrar då tillbaka sitt sura ansikte och börjar göra miner! Han sitter och småviskar för sig själv…

– Bla bla bla bla bla bla…
– Fan! Kan de inte bara hålla käften!
– Jävla kärringar!
– Bla bla bla bla bla bla…

Allt det här fortsatte med jämna mellanrum och varje gång han upprepar sitt känsloutspel, så sprider sig ett allt större leende i mitt ansikte och även i några av mina medresenärer, så jag ville bara tacka dig, du okände ”Upptågare” för att du förgyllde min morgon och gjorde starten på veckan lite lättare! Tack!

Det här är alltså första veckan efter semestern och det är också en nystart när det gäller träning och intag av onyttigheter. Under ledigheten så har det varit lördag lite väl ofta faktiskt, ibland så ofta som varje dag och ni vet ju vad lördag betyder… Just det, lördagsgodis! Idag har jag tyvärr möten hela dagen, men i morgon bär det av till gymmet för en nystart (undrar vilken i ordningen?) och sen är det bara att envisas, köra ner huvudet och ”kötta på”. Skam den som ger sig!

Det finns många saker att blogga om igen och det känns superroligt! Nu är vi uppe på banan igen, så jag hoppas att ni fortsätter att hänga med i Chefspappans liv!

Ha det bäst där ute!

I morse hände det för första gången på Väldigt länge… Jag försov mig! Klockan ringde precis som vanligt och jag stängde av den, precis som vanligt. Problemet är bara det att jag inte gick upp direkt, utan låg uppenbarligen kvar i någon minut och då bestämde min kropp sig för att det var läge att sova lite till. 45 minuter senare så vaknade jag av att Carin undrade om jag inte skulle upp som vanligt idag. Attans!

Det var helt enkelt bara att gilla läget och pallra sig upp, fixa mig så snabbt jag bara kan och fixa en macka som jag fick äta på vägen ner till tåget. Förvånad över hur snabb jag var på morgonen, så hann jag till och med gå i lugn och ro, ner till stationen. Tydligen så hade det inte spelat någon roll om jag hunnit med det tidigare tåget, eftersom UL tydligen tycker att ett tåg i timmen (!!) på morgonen i rusning funkar jättebra! Det betyder alltså att jag hade fått stå på stationen som ett fån i 30 minuter om jag inte försovit mig. Det kanske var meningen att jag skulle få sussa lite längre idag, eftersom det blev rätt sent igår. Är det fler som har problem med att komma isäng på kvällarna nu när det är så ljust ute? Det märks ju inte alls att klockan helt plötsligt närmar sig elva.

Tydligen så har vi resenärer inte riktigt fattat att vi inte ska åka tåg nu på sommaren, så det var alltså dubbelt så mycket folk på nästa tåg istället. Ibland så fattar jag inte riktigt hur de tänker faktiskt. De borde väl ha rätt bra koll på när det är som mest folk på tågen, men de tittar kanske inte ens på det, utan tittar enbart på hur deras personal har semester och hur mycket pengar de kan spara genom att tränga ihop oss luttrade pendlare?

Jaja, färdigklagat! Idag är det måndag igen, men den känns mycket bättre än en vanlig måndag, för det är nämligen sista måndagen innan semestern, så efter den här måndagen så dröjer det ett bra tills det är dags för nästa ”jobbmåndag”.

Nu är det dags att ta en snabbkoll på mailen, innan tågbytet i Upplands väsby.

Ha det bäst där ute!

Varför är det alltid så att när det är en månad med lite lugnt på räkningsfronten, så dyker någonting helt oväntat upp som kostar en hel del pengar? Ibland tror jag att faktiskt finns en högre makt och att han sitter där uppe, eller vart han nu befinner sig, och skrattar åt vårt eviga slit med att få en ekonomi som är i balans. Så fort han ser att det är snålt med räkningar i högen, så kastar han in nått av alla ess han sitter med. Vad jag pratar om märker du lite längre ner…

Idag har varit riktigt bra, om man bortser från den lilla extrautgiften, men vi släpper det just nu. Dagen började lugnt och stilla med ett besök från Katja och barnen, så vi satte oss i solen, eller tjejerna satt och jag gick omkring och småsparkade på en boll och den här gången lyckades jag låta bli att skjuta den i ansiktet på någon och det är ju alltid något. Efter lite kaffe och småpratande, så kastade jag mig i bilen för att åka in till stan och handla saker till i morgon. Det blir picknick på Skansen på dagen och sen bär det av ut till oss för att avnjuta den obligatoriska sillen och sen grilla en hel massa mat! Jag kan i alla fall lova, att ingen kommer att gå hem hungrig i morgon, precis som det ska va när man kommer till oss!

En vagn full med godsaker till i morgon… Nu kan midsommaren komma och vi är förberedda…

Nu kommer vi till det som den där makten jag skrev om tidigare, sitter och småskrattar åt fortfarande. På vägen hem från Willy:s när jag skulle upp på motorvägen, så hamnade jag bakom en seg bil med släp och tanken slog mig att jag skulle köra om på själva påfarten, eftersom den är tvåfilig i början, men nejdå jag låg snällt kvar och ”sparade bensin”. Ett par sekunder efter den tanken, så ser jag hur en sten flygger upp från släpets däck och far i en fin och jämn båge genom luften, med sikte på min bil. Jag hinner tänka att ”den där kommer att träffa mitt på rutan”, flera gånger innan den faktiskt landar snyggt och prydligt mitt på glaset och gissa vad… Ja, självklart blir det ett snyggt litet stenskott!

Det lilla lilla stenskottet… Man ser det knappt om man inte vet vart det sitter…

Glad över att det bara blev ett litet stenskott och att det skulle gå att laga utan att det kostar någonting alls, styrde jag bilen mot hemmet och lastade in alla kassar som var överfyllda med mat och annat gott till i morgon. Efter lite mat i magen, så kom Katja tillbaka och vi knatade bort till mina Päron för att se om deras pool fanns kvar och tro det eller ej, men det var det så då var vi ju självklart tvungna att testa om den fortfarande gick att använda och även det funkade kanon. Indra njöt  fulla drag av att plaska runt i poolen och hon fick ett fullständigt bryt när det var dags att gå upp.

Efter badet så var det dags för mig att åka iväg igen, för att träna (!!), vilket jag lovade i ett svagt ögonblick, men lovat är lovat, så det var bara att pallra sig iväg och det är nu det roliga kommer… När jag sätter mig i bilen igen, så ser jag att det lilla stenskottet, nu hade spruckit av värmen och var nu inte en halv centimeter, utan snarare en halv meter!

En liten del av sprickan. Den fortsätter på andra sidan backspegeln…

Det är nu som ”makten” verkligen vrider sig av skratt, för nu går det inte att laga rutan, utan nu måste den bytas helt och då kostar det helt plötsligt en massa pengar, men det är väl bara att gilla läget och acceptera att det inte är meningen att räkningarna ska minska, men jag ska inte klaga, för vi klarar oss hur bra som helst och behöver aldrig snåla egentligen. Hur som helst så kom jag till träningen och körde ett pass Cirkel-fys. Helt sjukt jobbigt var det, men det kanske beror lite på att min form inte är den bästa också. Det var i alla fall roligt, så jag ska försöka dra med mig Carin dit och testa snart 🙂

Nu är det dags att krypa till kojs, så att morgondagen inte blir så seg, så vi får höras igen efter allt midsommarfirande.

Ha det bäst där ute!

Det har hänt igen! Pendeln var sex minuter sen, så jag missade Upptåget med tre minuter och fick snällt sitta och vänta i Upplands väsby i nästan en halvtimme. Som den vana superpendlare jag är, så tog jag det hela med ro och satte mig snällt i solen och väntade. Inte roligt att missa en halvtimme hemma, men det hjälper ju inte att bli förbannad och få ett bryt. Det gör ju bara att jag stressar upp mig och det enda som kommer av det, är att jag mår dåligt.

Idag såg jag stod jag bakom en tjej på pendeln och smygkollade lite… Inte på henne då, utan på det hon höll på med på datorn och jag blev lika imponerad den här gången, som förra gången jag såg henne på vägen hem. Hon sitter med en laptop i knät och tittar runt omkring i vagnen, samtidigt som hon skriver för fullt. Jaha, vad är det för märkvärdigt med det då kanske ni undrar. Jo, det går Väldigt snabbt och hon skriver med vita tecken på vit bakgrund och det är inte många ”stavningsfelsvågor” på skärmen! Man kanske skulle lära sig att skriva med rätt fingersättning och försöka lära bort det självlärda?!

Korrekt fingersättning enligt alla konstens regler…

Om det är någon som undrar hur det gick med dagens mailmål, så kan jag stolt meddela att jag klarade av det! Inte med mycket marginal i och för sig, men det räcker ju att nå upp till målet, eller i det här fallet, kanske nåt ner till målet.

I morgon sänker jag målet ännu mer, men jag vet inte riktigt hur lågt jag kan sätta det för att det ska vara realistiskt!?

Eftermiddagen hoppas jag att jag ska kunna ägna åt att vara ute lite på baksidan och skissa på lite planer för ett framtida altanbygge. Jag har inte riktigt bestämt mig än om det blir av i sommar, men det lutar starkare och starkare åt det hållet. Gäller ju att passa på när jag fortfarande kan ha rätt långa semestrar…

Ha det bäst där ute!

Nu var det ett tag sen jag skrev igen, men ibland är det så att lusten helt enkelt inte infinner sig och då är det lika bra att låta bra att skriva. Jag skriver hellre bra lite mer sällan, än att bara skriva för att skriva. Jag hoppas att ni håller med mig?!

I tisdags kom äntligen värmen tillbaka till det här lite svala landet och jag satt ute i solen utan jacka och det var faktiskt riktigt varmt. Jag fick vänta 20 minuter på Stationen i Uppsala, eftersom jag åkte SJ hem istället för den vanliga pendeln. Fattar inte riktigt vad det är som är problemet just nu. I vintras var det för mycket snö överallt och det var minst sagt lite småkyligt, så då förstod jag varför det strulade så mycket som det gjorde, men nu… Hur svårt kan det vara?

Gjorde inte så mycket att jag fick vänta 20 minuter faktiskt…

Igår var det fullt upp hela dagen, även om vi inte gjorde så där jättemycket. Nova och Mio gick i skolan som vanligt, så jag och Carin passade på att åka in till stan en stund. Indra hängde med hon också, men än så länge så accepterar hon faktiskt att sitta i vagnen, i alla fall nästan hela tiden, men det blir väl ändring på det också antar jag. Snart så kommer hon nog inte vara lika ”snäll” och sitta där, utan ska upp och springa runt hela tiden. Igår satt hon i alla fall still och var nöjd. En sak som tydligen var väldigt roligt var allt vatten i fallet i Fyrisån. Vi stod och tittade en bra stund och det var mycket småskratt och många ”Titta!” med det lilla fingret pekandes mot det forsande vattnet.

Efter fyrisånsbesöket, en del olika affärer och några kortare promenader fram och tillbaka på Uppsalas gågata, var det dags för att äta lite, så vi tog oss till Cupido. Carin ”offrade” sig och tog en buffé, mest för att Indra skulle kunna äta lite av det, för jag tror att hon hade velat ha en sallad hon också. Själv tog jag alltså en sallad och min vana trogen, så här när sommaren närmar sig, så tog jag dressingen vid sidan om i en liten ”burk”. Jag vet inte riktigt varför jag gör det egentligen, eftersom jag ändå äter upp nästan all dressing i alla fall till slut, men det kanske känns bättre i själen, vad vet jag. Den här sommaren så siktar jag inte riktigt på att bli så hård som jag varit tidigare år, så jag ha nog råd att fuska lite med dressingen.

Indra var inte direkt stor i maten, utan satt mest och skakade på huvudet så fort skeden närmade sig den lilla munnen, men vi lyckades få i henne några tuggor i alla fall, bättre än inget.

Ibland så ser man saker som de som gjorde dem kanske inte har tänkt igenom helt och hållet, eller så är det precis det de har gjort och gör det ändå, för att skapa uppmärksamhet. Är det så, så är det smart, men tyvärr tror jag inte det i de flesta fallen.

En anhängare av Gävle-maffian eller?

Såg den här bilen när vi var på väg in till stan. Bilden i sig är väl jättefin och passar för deras verksamhet, men när skenan för dörren skär av huvudet på barnet och de dessutom sätter dit texten, ”Badankor fixar vi också!”. Just ordet ”fixar” kan ju kopplas till helt andra saker i den undre världen.

Idag är hela familjen lediga och jag spinner just på vad vi skulle kunna hitta på idag. Jag har några förslag och självklart så kommer ni att bli uppdaterade om vår dag, både här och hos Carin.

Nu är det ”snart” dags att gå in och fixa frukost till resten av gänget som ligger och sover för fullt i sina sängar, medan jag och Indra sitter ute hos mig.

Ha det bäst där ute!

I dag var jag tvungen att erkänna mitt lilla ”misstag”, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig och det var precis vad jag gjorde. Jag kröp tillbaka och tog åter igen på mig min tjockare höstjacka istället för sommarjackan som jag testade med igår. När ska värmen komma hit egentligen, eller kommer det bli så att det blir sommar direkt i år? Hur kul är det egentligen att skrapa rutorna och sätta på stolsvärmen i bilen den 11 maj? Nej, inte speciellt roligt kan jag tycka, men det är väl bara att gilla läget. Det lär ju knappast bli varmare för att jag tycker att det är tråkigt med is på rutorna. Nej jag tror nog tyvärr att vädergudarna inte lyssnar på den typen av klagomål.

I följetongen, saker som Micke stör sig på, har det återigen blivit dags för ett litet inlägg. I går på tunnelbanan från jobbet, så kom jag på ytterligare en sak som kvalar in på den listan och det är folk som, av någon anledning, vägrar ta av sig sina solglasögon. Det kan vara en så enkel sak som att ta av sig dem när man hälsar på folk, till att faktiskt ha de på sig inne, eller som i den här fallet, på tunnelbanan och då pratar vi alltså inte om någon som har fel på ögonen och faktiskt behöver skydda dem, utan folk som bara vägrar. Många gånger så beror det nog tyvärr på att de tror sig hänga med modet om de ständigt gömmer sig bakom ett par gigantiska Dior, eller ett par superdesignade Chanel. Tyvärr är det väl så att det här ”fenomenet” kommer, som mycket annat, från USA och då främst från Hollywood och ”kändisbranschen”, där var och varannan person går omkring i överdimensionerade solskydd både när solen lyser och när den, för länge sen, gått ner i havet. Frågan är vad som är mest patetiskt. De som lever på att vara lite ”speciella” och dra blickar (läs kameror…) till sig och därför exempelvis behåller brillorna på även på de mörkaste nattklubbar, eller de som likriktade maskiner hänger på, helt utan egen vilja?

En helt obokad dag… Kors i taket?

Idag har jag ingenting planerat i min kalender och jag vet inte när det hände senast, men det var länge sen känns det som! Man ska nu inte luras till att tro att jag kommer att få en lugn och skön dag på kontoret, med trevlig musik i högtalarna och en god kaffe i handen. Nejdå, så bra ska vi inte ha det! Det är mer att göra än vad det någonsin varit, så sysslolös lär jag knappast bli. Trots denna överväldigande mängd med saker som måste göras, så ska jag ta mig till gymet. Timmen i gymet blir mer och mer helig och det ska numera rätt mycket till för att jag ska skippa den ”bara” för att det är mycket att göra.

Ha det bäst där ute!

Om jag får önska en enda sak idag, så är det nog att dagen blir lugnare än igår, för den dagen var ingen lek kan jag säga. Det var en dag som jag inte önskar någon annan faktiskt! Det gick i ett precis hela tiden från morgon tills det var dags att ta sig hem igen. Och som om det inte var nog att det var mycket att göra, så var det saker som dessutom var riktigt jobbiga att genomföra pga alla omständigheter runt omkring, men det är väl så, att man som chef inte bara kan göra de där roliga sakerna, utan det blir ju så att jag får ta de jobbiga sakerna också!

Väl hemma så vart det lite lugnare i alla fall och dagen avslutades på ett betydligt bättre sätt än den inleddes på, men nu släpper vi gårdagen och går in på dagens aktiviteter.

Sen några veckor tillbaka så går jag alltid från T-centralen till jobbet, vilket är en liten promenad på drygt en kvart, beroende på hur mycket träningsvärk jag har i benen. Idag tog den nog några minuter extra, eftersom det känns Väldigt mycket i benen i dag. För de som känner till Stockholm och har lite koll på vart jag jobbar, vet nog att T-centralen ligger lite ”lägre” än Söder, så det är en hel del uppför och trapporna biter bra i låren, så idag fick jag kämpa en hel del utöver det vanliga för att ens komma hela vägen upp. Den längsta trappan består egentligen av tre stycken trappor med små plan mellan, så där får jag i alla fall några steg att ”vila” på. Ibland när jag går genom stan så brukar jag kolla lite på alla gatunamn och fundera över vart namnet kommer från. Ofta så är det ju personnamn, eller liknande men i just fallet med den lilla gränd som den omnämnda trappan ligger i, så är det absolut inget tvivel om hur namnet har uppkommit… Den heter nämligen passande nog, Pustegränd. Kan ett namn vara mer talande än så?
.

I morse var det lite extra pustande på vägen uppför och jag kände mig ungefär som Sonys lilla robot ASIMO när han (den?) tar sig uppför en trappa. Tydligen så ska det vara extremt svårt att gå upp för en trappa på två ben och det var inte så många år sen som de lyckades göra en robot som klarade av det. Vilken tur att man inte går omkring och tänker på exakt vilka muskler som ska kopplas in när hela tiden. Då skulle man troligen ramla direkt.

Sen såg jag en sak som fick mig att känna mig lycklig i hela kroppen i morse. Det finns någon här på söder som också har fått ett tillfälligt kontorsrum som faktiskt, hur svårt det än är att fatta, är ännu större än mitt förra! Tyvärr var personen inte på  plats på sitt rum när jag passerade, annars hade jag garanterat fällt någon lustig kommentar. Jag har ju ett antal på lager efter min period i ”det gigantiska rummet”. Jag undrar hur det funkar med telefonsamtal och sånt om han/hon vill stänga dörren och vara lite privat. Spärrar de av hela Hornsgatan då eller? Eller är det så att det finns ett ”tyst rum” som de anställda kan använda om de vill vara ostörda? Spontant kan jag känna att rummet är luftigt och fint, lite väl bullrigt kanske, men man kan ju inte få allt här i livet!

Nu ska jag sätta fart med allt som ska hinnas med idag och dessutom ska jag börja ladda mentalt för dagens pass i gymet och idag ska bröst och rygg plågas.

Ha det bäst där ute!

Varje morgon när jag tar min väska för att gå till jobbet, så slår det mig hur trasig den är och att jag borde byta och ta en annan väska, eller kanske till och med köpa en ny. Men oavsett hur många gånger jag tänker på det på morgonen, så står jag trots allt där nästa morgon och tänker precis samma sak, men då är det för sent för att byta väska, så då får den snällt åka med en dag till. Jag undrar hur många dagar jag ska behöva gå med trasig väska för att jag ska komma ihåg det på kvällen innan när jag packar ner träningkläderna? Om jag känner mig själv rätt, så kommer det att ta många mornar!

.

Det är nog en av de egenskaper hos mig själv som jag skulle vilja ändra på, men då skulle det kanske inte vara jag längre, så det är väl bara att gilla läget att jag går omkring som ett levande exempel på glömska och tankspriddhet. Det kanske är för att kompensera för att jag måste ha koll på jobbet, som jag inte har det hemma? De som känner mig, skulle troligen såga den teorin direkt, eftersom jag var likadan redan innan jag började att jobba.

Jaja, gilla läget Micke. Du kommer helt enkelt inte ihåg bättre än så här…

Ha det bäst där ute!

Jäklar vad mycket lättare det går att gå upp när solen tittar fram och lyser upp våra, annars så tråkiga, morgontimmar. I morse när jag fällde upp locken framför globerna, så såg jag direkt att det var sol ute och det var absolut inga problem att gå upp. När jag väl kom ut från sovrummet så möttes jag har en klarblå himmel och strålande sol, kan det bli bättre! Blev till och med lite sugen på att börja ställa klockan ännu tidigare och ta mig ut på en morgonpromenad före frukost, precis som ”förr i tiden”… Jaja, en sak i taget. I dag ska jag njuta av att jag faktiskt kom upp utan problem i morse och att jag till och med är pigg nu!

Idag ska jag försöka att få i ordning lite mer i mitt nya rum som jag äntligen har fått flytta in i. Det är fortfarande en hel del böcker och annat som ska plockas upp och egentligen så borde jag nog slänga ännu mer saker än vad jag redan har gjort, men jag är ingen klippa på att kasta saker måste jag villigt erkänna. Jag fick ett tips en gång om ett jättebra sätt som jag kanske skulle testa någongång. När det är dags att rensa bland alla saker, så gör man tre högar, en hög med saker som man behöver/använder, en hög med saker som ”kan vara bra att ha” och en hög med saker som ska slängas direkt. Alla saker som hamnar i ”bra-att-ha-högen” lägger man ner i en låda, utan att skriva vad det är, utan bara märka den med ”bra att ha” och dagens datum. Sen ställer man upp den på vinden/förrådet. När det sen har gått tre år, utan att det har ”varit bra att ha” sakerna i lådan, så tar du hela lådan och slänger den, utan att öppna den! Det enda problemet är väl vart jag skulle ställa alla ”bra-att-ha-lådor” eftersom jag väldigt ofta resonerar så att ”den här kan nog vara bra att ha…”.

Ser inte det roliga i den här, men jag är väl gammal…

Just nu, sitter jag på tåget och skriver, precis som vanligt, men utsikten den här morgonen är inte riktigt som vanligt. Tydligen så är det några unga killar, ja jag tar för givet att det är killar, som tyckte att det var roligt att förstöra för alla andra och som saknat ritpapper hemma. Tyvärr är det ett väldigt dyrt ritpapper som de använder istället och i slutändan så är det ju vi som får betala, genom högre biljettpriser, men deras små primalhjärnor har väl inte kommit dit i utveckling ännu, så de förstår det.

Ha det bäst där ute!

I morse ringde klockan 05:20, precis som vanligt…
Jag gick upp 05:25, precis som vanligt…
Jag gjorde mig i ordning och gick till tåget 05:50, precis som vanligt…
Jag ställde mig på mitt vanliga ställe på perrongen och väntade på tåget, precis som vanligt…
Jag gick på i samma dörr och satte mig på samma ställe, precis som vanligt…
Runt omkring mig satt samma gamla vanliga människor, precis som vanligt…

Vi människor är vanedjur, vissa mer än andra självklart, men de allra flesta av oss är vanedjur. Vi gör som vi alltid brukar göra och om någonting ändras, så blir det knas i huvudet och det blir bara jobbigt. Ett roligt och väldigt tydligt exempel på det här hände i morse. Ute i vår lilla håla, så är det väldigt många som åker samma tåg varje morgon, så jag känner igen de flesta. En tjej som brukar åka varje dag, sitter alltid och arbetar med en laptop på tåget, så hon brukar sitta på en viss plats som har bord. Tåget är uppbyggt så att det är tre säten i bredd på ena sidan, och två bredd på andra sidan. På några ställen så är raderna vända emot varandra och så är det ett bord mellan dem, så på ena sidan gången är det tre säten med bord och på andra sidan är det två säten med bord. Oftast så är det halvfullt på tåget och det finns gott om plats på båda sidorna. Hon sitter alltid på ”tre-sidan” och det är, som sagt oftast bara någon person som sitter på den sida, alltid samma person och alltid längst ut, precis som vanligt…

I morse däremot, så var det tomt på ”två-sidan” och 5 av 6 platser tagna på ”tre-sidan”. Gissa vilken plats hon väljer… Precis, hon ursäktar sig och tränger sig in, längst in på ”tre-sidan” och tar det enda tomma platsen, vilket i och för sig var bra för mig, för då kunde jag ta platsen på ”två-sidan”, precis som vanligt…

Sitter på min vanliga plats och bloggar, precis som vanligt…

Tyvärr blev inte resten av min resa till jobbet som vanligt, eftersom batteriet tog slut efter bara fem minuters bloggande, men jag försöker att acceptera att så är fallet och helt enkelt gilla läget. Det hjälper ju knappast att jag ställer till en scen på tåget och börjar hoppa omkring som en speedad Duracellkanin och fråga om det är någon som har en ”datorladdare” att låna ut. Nej jag lutade mig helt enkelt tillbaka och stängde ögonen och det tog inte många minuter innan jag fick besök av John Blund och sen svävade jag iväg till drömlandet.

Efter en morgon som inte riktigt blev som den brukar, så står jag nu här på jobbet trots allt och kämpar med dagens uppgifter, precis som vanligt…

Ha det bäst där ute!

Då var majs första dag slut och jag tycker nog att det hade kunnat varit lite varmare, men annars är jag rätt nöjd med dagen, även om den höll på att få en halvbra start…

Det började nämligen med att jag vaknade runt klockan 4 i morse av att jag var helt genomsvettig och att det var så jäkla varmt i vårt sovrum och eftersom jag bor ihop med en tjej som gärna sover med duntäcke året runt och gärna dubbla täcken på vintern, så låg jag och funderade ett bra tag innan jag till slut bestämde mig för att gå upp och öppna fönstret. Jag klarar nämligen inte av att sova om det är för varmt i rummet. Jag ligger helt still utan en tråd på kroppen och svettas. Då kanske ni undrar vad som var problemet egentligen. Jo, det är nämligen så här, att Indra har börjat med ett litet otyg och det är att vakna så fort det låter minsta lilla efter klockan halv fyra typ. Så där smög jag fram mitt i natten och försökte att vara så tyst som det bara går, men efter ett bra tag, när jag tassat med lätta steg hela vägen till fönstret så gnisslar det så mycket så att jag är förvånad att inte hela området vaknade. Så efter det så var alltså Indra vaken också och tyckte nog att det var väl en utmärkt tid att gå upp, men som tur var så somnade hon om och sov till halv åtta nästan. Duktig tjej!

Efter morgonens vanliga rutiner så åkte dammsugaren fram och hur jag än försökte, så kunde jag inte få det till nått roligt och tro mig, jag försökte hur mycket som helst. Jag tänkte att det var en magisk apparat som kunde förvandla allt jag sög upp till guld, men jag vet inte om hjärnan var seg eller vad det var, för jag lyckades aldrig övertyga mig själv. Hur mycket jag än kämpade, så var det fortfarande bara en vanlig tråkig Electrolux.

När det äntligen var färdigfixat och färdigstädat, så infann sig rastlösheten som ett brev på posten, så jag bestämde mig för att åka och låna en mossrivare av Pappa och sen ta en sväng ner till Per och kolla hur det gick för de med all jord som de skulle få ut på deras tomt idag. När jag kom ner till Per så var det redan full fart och Per satt i den lilla minatraktorn och körde för fullt och som den kille jag är, så var jag ju tvungen att testa lite och alla killar som läser det här fattar ju att jag fastnade ett tag.

Grymt kul var det, men det tar nog ett tag innan man är riktigt duktig…

Lite senare på eftermiddagen så var det dags att börja riva upp lite mossa på tomten. Det är nämligen en hel del mossa i vår gräsmatta, men det är ingenting i år jämfört med vad det var förra sommaren, då var det knappast en gräsmatta, utan mer en mossmatta. De som bott här innan kan inte ha gjort nått alls de senaste 10 åren, men nu ska det bli ordning på den igen. Det är ett jäkla jobb, men skam den som ger sig, som jag brukar säga…

Innan mossrivaren har fått göra sitt…

Det är ett egentligen inte så jobbigt att köra med själva mossrivaren, eller det är inte jobbigt alls, men att räfsa ihop allt och ta upp det sen, det är det som är jobbigt!

… och efteråt. Nu är det bara räfsa upp allting också.

Som tur var, så fick jag bra hjälp av Indra med att räfsa, även om jag nog tycker att det hade gått bättre med en räfsa istället för en innebandyklubba, men det tyckte tydligen inte hon, för hon var hur nöjd som helst med sin klubba.

Eftersom det är lördag idag, så var det ju dags för Körslaget och final dessutom och det var riktigt tufft den här gången, men jag tycker fortfarande att den kör som är helt överlägsen de andra, är Team Picasso, men tydligen så tyckte inte resten av Sveriges tittar det, eller så är det en bluff från tv4, från början till slut. Det är väl så att de får fler tittar eller tjänar mer på att Moreus vinner. Är det en slump att han står längst fram i vinjetten till programmet?

Hur som helst, grymt jobbat Team Picasso!
Det här måste vara det bästa i Körslagets historia!

Nej, nu är det dags att slappa lite ute i mitt rum, innan kudden ropar och vill ha ett besök av mitt lilla huvud.

Ha det bäst där ute!

Nu finns det nog risk för att det här kommer att bli det sista inlägget i historien om snöhögen som försvann, eller så har jag tur och det blir ett till i morgon. Men nu ska vi ju inte gå händelserna i förväg, utan hänga oss kvar i nutid och hur det ser ut just nu.

Nu är det inte långt kvar för den lilla högen…

Idag hittade jag faktiskt ett litet plastlock som hade tittat fram under snön, så än finns det hopp om fler roliga saker, även om det minska för varje dag som går.

Ha det bäst där ute!

Jag är helt övertygad om att Upptåget bluffar med tiderna! I morse blev det lite stressigt hemma av någon anledning så jag kom iväg några minuter senare än vanligt, så jag fick småspringa ner till tåget för att hinna och gissa vad! Ja, självklart var tåget försenat, men det är egentligen inget konstigt, utan det är nog bara min vanliga tur, så jag fick stå där och vänta i sju minuter istället för att kasta mig på tåget i farten.

Sju minuter sent, bara för att jag småsprang till tåget?

I vanliga fall brukar Upptåget komma till Upplands väsby kl 06:40 och så går pendeln 06:43, så jag var ju självklart inställd på att missa pendeln och vänta på nästa, men nej då, av någon outgrundlig anledning så rullade vi in på perrongen 06:40 precis som vanligt. Hur går det till undrar jag? Det är ju inte så att de har flera timmar på sig för att köra in tiden, utan de har ”bara” 37 minuter och då ska tåget stanna på tre ställen innan Upplands väsby. Jag är övertygad om att UL fuskar med tiderna och håller igen bara för att de ska hinna gå runt och ta betalt av oss resenärer som snällt sitter där och aldrig ifrågasätter varför det tar så lång tid. Nej det vore väl inte svenskt att klaga, så vi sitter där, snällt och försynt. Blir det däremot försenat av någon anledning, så kan vi nog allt gnälla och skälla, lite tyst för oss själva så klart och blir vi riktigt arga, så kanske vi kan drista oss till att sucka högt, titta på personen mittemot, himla med ögonen och säga nått som ”Jag ska minnsan ha pengarna tillbaka!”. När vi sen kommer fram och vi har lugnat oss lite, så gör vi nog precis som de flesta andra… Ingenting, för vi ska väl inte klaga!?

Idag är det ”nästan fredag” igen och veckan har gått vansinnigt fort och det känns som att jag inte hunnit med någonting alls! Det är bara en massa möten, frågor som ska lösas nu och planering inför sommaren. Jag har faktiskt bara två möten idag så jag kanske hinner få ner antalet mail också.

Ha det bäst där ute!

Efter att jag har börjat blogga, så ser jag alla saker runt omkring mig på ett helt annat sätt och i morse var inget undantag och det jag fastnade för i morse var fåfänga, eller mer specifikt manlig sådan. Hur långt är det ”ok” för män att vara fåfänga? Självklart beror det på vem man frågar och svaren kommer troligen att variera från att det är omanligt att tvätta sig mer än en gång i veckan, till att det är helt ok för killar att sminka sig och tillbringa flera timmar framför spegeln innan man lämnar huset. Om man kollar den egentliga definitionen på ordet fåfänga, så betyder det ungefär:

Fåfänga är överdriven tro på egen förmåga att imponera på andra, med antingen sitt utseende eller sina förmågor. Enligt många etiska läror är fåfänga dåligt, synonymt med flärdfullhet, flärd, prålsjuka, inbilskhet, egenkärlek och högfärd.

I dagligt tal, så är det kanske inte riktigt så de flesta menar när de pratar om fåfänga, utan mer en vilja att se bra ut, som kanske går lite för långt ibland. Däremot finns det här en stor skillnad om man pratar om tjejer eller killar, enligt mig. Vad som anses ”vara ok” för en tjej är för de flesta någonting som inte är ok för killar. Hur många tycker till exempel att en tjej som vårdar sitt ansikte med olika krämer, eller spa-behandlingar, är fåfäng? Pratar man däremot om att en kille använder hudvårdsprodukter eller går och får ansiktsbehandlingar, så är nog många av en annan uppfattning.

De har ju ett tufft namn och en manlig logga i alla fall…

Själv var jag på mitt livs första spa-besök för ett tag sen och fick då en hel massa tips på hur jag skulle sköta mitt ansikte och efter det så använder jag en speciell ansiktstvätt och en hudkräm. Nu kommer nog många att sitta med öppen mun, himla med ögonen och tänka, ”jag kanske ska sluta läsa fjollans blogg…”, men jag bjuder på lite personliga ”fjolligheter”. För att gå tillbaka lite till begreppet fåfänga, så är det så att det tillsammans med arrogans och förmätenhet faller in under högmod, som en av de sju dödssynderna, så är det så att jag nu kommer att hamna där nere istället? Eller är lite ansiktstvätt och en klick hudkräm inte manlig fåfänga, utan bara ett försök till att få lite renare hy?

Ha det bäst där ute!

Det går åt rätt håll nu i alla fall, men det tar tid! Snöhögen utanför vårt hus kämpar för att hänga sig kvar så länge som det bara går och den lyckas förvånansvärt bra tycker jag, men den får väl bra hjälp av all sand som har plogats upp i högen under vintern och nu ligger som ett värmande täcke över all snö. Tänkte att jag skulle ta en bild på högen varje dag nu, så får vi se hur många dagar det tar innan den bara är ett minne!

Högen kämpar tappert, men har nog inte så lång tid kvar i livet…

Det finns en gigantisk hög i utkanten av Uppsala, dit massor av snö från stan och packat ihop allt. Tror att den blev drygt 10 meter och de räknar med att den kommer ligga kvar en bra bit in i juli, så den kommer garanterat vinna kampen mot vår lilla snöhög!

Ha det bäst där ute!

I går var det äntligen dags, ett bra tag för sent, men bättre sent än aldrig. Vinterdäcken åkte av bilen och på åkte sommardäcken. Alltid lika trevligt att gå från lite vingligare och lite bullrigare vinterdäck till stabila, tysta sommardäck. Fler och fler lämnar ju bort bilen så att någon annan byter däck åt dem och i år är jag inget undantag, men eftersom jag sällan är hemma och jag dessutom ska vara lite värre än andra, så tog jag det ett steg längre. Jag lämnade inte ens bort bilen själv, utan jag lämnade bort själva bortlämnandet också! Är rätt nöjd själv faktiskt, även om jag gärna gjort det själv om jag bara haft tid, så tack Pappa för hjälpen!

Sommarsulorna sitter som en smäck…

Jag lyckades tydligen med att ha sönder mina stackars muskelfibrer igår, för idag gör armarna sitt bästa för att tala om för mig att de inte vill användas. Tyvärr för armarna så lyssnar jag inte över huvud taget på dem, utan använder de precis så mycket som jag brukar. Att gå omkring med ett gäng söndertrasade muskelfibrer har aldrig hindrat mig tidigare och det kommer inte att hindra mig nu heller. Har jag väl bestämt mig, så är jag svårtstoppad… För er som tycker att det här verkar lite småfarligt, med sönderslitna muskelfibrer och att inte lyssna på sin kropp, så kan jag tala om att sönderslitna muskelfibrer inte är någonting annat än helt vanlig träningsvärk.

Idag är det möten i princip hela dagen, förutom en lucka över lunchen och då tänkte jag passa på att smita till gymet för ett axelpass.

Ha det bäst där ute!

Jag har aldrig varit en stor fan av måndagar och den här måndagen är inget undantag. Jag vet inte vad det är med måndagar egentligen, som gör de så jobbiga? Man borde väl vara utvilad efter helgen, men så är det ju sällan eftersom det gäller att utnyttja den lediga tiden man har och inte sova bort den. Kanske lite fel tänkt, men det är i alla fall så jag tänker.

Idag har jag inplanerade saker på jobbet från klockan nio fram till efter sju på kvällen så jag lär nog inte vara piggare när jag kommer hem direkt, men det kostar ju att ligga på topp säger de, så det är väl bara att bita ihop och gilla läget. Jobba måste man ju om man inte har de ekonomiska förutsättningarna för att vara hemma hela dagarna, vilket jag tyvärr inte har, för att jag har hela tiden levt efter att jobba är ett nödvändigt ont. Nu kanske det låter värre än vad det är, för jag har absolut ingenting emot själva jobbet och när jag väl är där, så är det oftast roligt, men och det här är ett stort men, jag hade ju hellre varit fri att själv välja vad jag vill göra på dagarna. Det är mycket möjligt att jag skulle jobba med nått, men då skulle det vara när jag vill och med det jag vill, det är den stora skillnaden.

Dagens första möte har jag uppe hos min VD och jag tror att det kommer att bli det mötet som blir ”jobbigast” eftersom det gäller saker som inte är så jättekul att hantera som chef, men det ingår ju i jobbet det också och det gäller att försöka att inte koppla in för mycket känslor i det hela. Även om det i många fall är människor jag har att göra med på dagarna så är det ju faktiskt så, att det är inte privatpersonen Micke som hanterar sakerna på jobbet och det är inte jag personligen som har bestämt hur vissa saker ska fungera. Det gäller alltså att skilja på privatpersonen Micke och chefen Mikael. Kanske verkar konstigt för vissa, men det är så att de allra flesta har olika sätt att vara på, beroende på situation eller vilket gäng man är i.

Kommer ihåg en gång när jag var lite och var med Pappa på jobbet. När jag kom hem så var jag väldigt undrande och sa till Mamma, att Pappa hade varit så konstig på jobbet. Han hade pratat konstigt, svurit och inte alls betett sig som han brukar. Nu fattar jag ju varför, men då var det lite konstigt att förstå. Kanske ska vi titta lite på barnen och fortsätta vara samma person oavsett tillfälle, eller så är det så att vi måste anpassa oss för att ”överleva”?

Ha det bäst där ute!

Söndag ska ju vara en lugn dag säger man och idag har det verkligen varit lugnt hela dagen, nästan för lugnt för mig, eftersom jag lätt blir rastlös om jag inte har saker att göra hela tiden, men till slut så blev det en hel del saker gjorda ändå.

Söndagar innebär ju att det är min tur att sova, så strax efter nio kom Carin in och väckte mig och det var bara att ta sig ner för trappan och fram till ett dukat frukostbord. Vissa har det bra! Efter frukosten så ringde Mamma och frågade om vi ville ha deras bäddsoffa som de inte ska ha längre och eftersom vi hela tiden pratat om att ha en bäddsoffa i vårt extrarum, så var det här ju ett utmärkt tillfälle. Det var alltså bara att ta sig ut till bilen och börja fälla säten, för att få plats med soffan. Det är vid såna här tillfällen som det är bra att ha en stor bil och det är en stor bil och inte en mindre buss, som vissa gärna vill kalla det, för att retas lite… Jaja, är man fem stycken i familjen, så är det väl bara att acceptera att den lite sportigare bilen får vänta. Den som väntar på något gott…

Inte så sportig kanske, men praktisk…

Efter lite pyssel med soffa och madrasser fram och tillbaka, så var det åter igen dags att bege sig ut på de enorma ägorna och leka trädgårdsmästare och den här gången hade jag hjälp av Indra.

Inte riktigt fokuserad på trädgårdsarbete kanske…

Hon lekte i och för sig mest med andra saker, men jag kände ett starkt moraliskt stöd hela tiden, när sekatören flög fram genom häckar och buskar. Nu är det bara att vänta och se om jag har förstört allting, eller om det kommer att växa till sig. Det är inga avancerade saker som jag ger mig på, utan det är en ganska enkel häck och några småbuskar. Det jag är mest tveksam till är några rosor, men blir det knas, så är det ingen jättefara eftersom de kommer att försvinna vid altanbygget framöver. Den som lever får se.

Gäller att räfsa ihop högar, så det syns att jag har gjort nått…

Efter allt arbete så var det dags för lite lek också och idag blev det Inlines, men det får ni läsa om i dagens träningsinlägg

Snart är det vuxentid och lugnet kommer för hoppningsvis att lägga sig över huset och vi kanske hinner med en bra film.

Ha det bäst där ute!

Lördagar innebär ofta en hel del saker i den här familjen och den här dagen har, än så länge, inte varit något undantag, även om vi har försökt att hålla helgerna mer obokade nu än vad vi hade tidigare, men vi tar allting från början och vad passar väl bättre än att börja dagen med en frukost? Som vanligt så serverades frukosten vid 9 och för mig var det hög tid, eftersom magen nu, på allvar, började skrika efter mat, eftersom jag ju varit uppe sen klockan 6.

Ett vanligt frukostbord hos oss en lördag… Fylls på med lite mer saker sen också…

Eftersom jag är lite av en vanemänniska och kör stenhårt med att ”varför svika ett vinnande koncept”, var det lite av ett undantag idag, eftersom min frukost hade utökats med två extra mackor och allt det beror på att jag köpte en ny ost igår. En ost, som faktiskt smakar lite och för vissa kanske det här inte är så märkvärdigt, men lever man i en familj där de flesta tycker att hushållsost är på gränsen till för stark, så är en vanlig simpel herrgård, någonting som gör att rutinen vid frukostbordet måste ruckas på lite. Så idag blev det alltså totalt fyra mackor, varav två med ägg på och till det ett stort glas te. Inte illa va!?

Efter allt det här så var det köksröj som gällde ett tag, för att få det att se ok ut igen. Jag fattar inte vad det är med kök och röra. Hur kan det bli så rörigt på så kort tid? Jag är övertygad om att det bor en liten tomte i huset, som har som livsuppgift att jävlas med mig. Han gillar nog inte mig helt enkelt. När köket äntligen såg ut som ett kök igen, så blev det lite lugn tid för mig och Carin, så när Carin låg på golvet i vardagsrummet (ja solen värmde just där…) så la jag mig i soffan och gissa vad… Jag somnade och sov kanske 20 minuter och det var precis vad jag behövde efter min tidiga morgon med lilla Indra.

Willy:s och jag börjar bli rätt bra kompisar nu faktiskt…

Dagen fortsatte ungefär som de flesta lördagar, med att jag åkte till Willy:s för att shoppa mat för den kommande veckan och för att skoja till det lite och visa att jag faktiskt hänger med så självscannar jag ju så klart. Så jag rusade runt där inne mellan alla hyllor och skjuter vara efter vara som en fullfjädrad cowboy, med vagnen som en modern häst och tanken slår mig att det är väldigt många män som är där och handlar idag. Vanligtvis brukar det vara jag och halva Uppsalas mammakår, men idag måste det ha varit något event för mammor någonstans, för det var fullt av pappor som irrade runt och det var rätt uppenbart att det inte var deras vanliga uppgift att handla. Jag kände mig som en shoppingveteran och gled vant fram mellan frukhyllor och mjölkkylar och började till slut scanna med vänsterhanden bara för att verkligen visa att jag var lite bättre än dem andra.

Det kostar att ligga på topp heter det ju… Rabatten på 10:- är jag extra nöjd med…

Från Willy:s var det bara att åka raka vägen hem för att få i sig lite lunch, innan ett träningspass på det lokala gymmet stod på schemat. Indra skulle till Farmor och Farfar en stund, men resten av dagen kommer i ett senare inlägg, för nu är det dags för lite mat innan kvällen med Körslaget och lite lördagsgodis tar vid. Håller alla tummar jag har (bara två… tror jag i alla fall…) för Team Picasso den här gången också. Tycker att de helt klart är den bästa kören, men konkurrensen börjar bli rätt tuff nu, så det gäller att de sätter båda låtarna perfekt och att de får med sig Svenska folket.

Rösta rosa!

Ha det bäst där ute!

För ett tag sen skrev jag om att vi hade varit i Kista och shoppat lite och att jag hittade ett par byxor. Igår skulle det ha blivit premiär för dessa, men när jag skulle sätta på mig dem, så insåg jag rätt snabbt att det skulle se jättefånigt ut om jag hade de på mig, så det fick bli ett par gamla byxor istället. Då kan man ju fråga sig vad det var som gjorde att jag inte kunde ha dem?Jo, när jag var på väg att stoppa ner det första benet så tyckte jag att det kändes som att någonting inte var som det skulle. Larmet var kvar! Uppenbarligen så gick det alldeles utmärkt att bara ta ut dem från affären med larmet på, så man kan ju fundera på hur många av de märkta plaggen som verkligen är larmad och hur många som bara har ett ”larm” på sig, för att de flesta tror att de då är larmade?

Hur får man bort det, eller är det så att jag måste leta fram kvittot och gå tillbaka med dem? Det värsta är att jag har ingen  aning om var kvittot är…

För att slippa ha ett larm på byxorna hela kvällen, så skippade jag alltså att ta de nya byxorna. Det kanske kan vara en sak på framtida tillställningar, där man inte känner alla. Snacka om isbrytare! Man skulle garanterat ha någonting att prata med många om.

Efter mitt lilla äventyr med byxorna, så var det dags att fixa maten och min (mycket avancerade) uppgift blev att steka köttfärsen till Tacosen, närmare bestämt 1,6 kilo köttfärs. Det ska finnas ordentligt med mat!

Är det fredagsmys så är det…

Eftersom det var fredag igår, så skulle det ju självklart vara lite fredagsmys så det plockades fram glass till barnen och till de vuxna barnen blev det Carins kladdkaka special. En av de bästa kladdkakorna jag ätit tror jag, så den åker hon nog på att göra flera gånger misstänker jag.

Det är ju fredag även för oss vuxna…

Eftersom min bror och jag har ungefär lika bra minne, så har han fortfarande glömt att ta hem sitt PS3 och när det ändå står här, så är det ju lika bra att vi använder det så det inte bara står och samlar damm. För Katja och Martin var det premiär på Guitar Hero, så det gick lita knackigt i början, men det tog inte lång tid innan de körde på som om de aldrig gjort nått annat i hela sitt liv.

Martin The Guitar King and…

Ni kan ju gissa hur lång tid det tog innan de började tävla om vem som körde bäst? Nej, just det, inte speciellt lång tid. Varför är det så att vi människor alltid ska tävla om allt? Eller kanske mest är vi killar som ska tävla om allt, bara för att visa att det faktiskt finns vissa saker som vi är bättre på, eller vi vill i alla fall tro att vi är det.

… Katja The Guitar Queen.

En mycket lyckad kväll helt enkelt, utan några konstigheter utan i all sin enkelhet.

Nu är det lördagmorgon och precis som vanligt, så är det min tur att gå upp med Indra och, även det precis som vanligt, så vaknade hon liiite tidigare än vad hon gör annars. Så klockan 6 var det dags att gå upp tyckte hon och om hon tycker att det är dags att gå upp, så är det inte så mycket att göra, än att ta sig upp ur sängen och in till henne. Hon är i och för sig väldigt söt när hon står i sängen och ropar och vinkar, så man blir ju glad direkt. Tyvärr hjälper det inte mot tröttheten som fortfarande håller sig kvar vid den här tiden. För att inte svika ett vinnande koncept, så sitter vi nu vid datorn och Indra kollar Teletubbies och jag bloggar, men jag tror att hon börjar bli lite missnöjd med det upplägget, för hon sitter konstant och ropar efter Mamma. Kanske får aktivera henne lite nu istället…

Ha det bäst där ute!

Då var arbetet klart för den här veckan och det är helg igen, trots att det kändes som att det aldrig skulle bli den den här veckan. Dagen har bestått av en hel massa mail med ”vanliga” saker att göra, men det har också hänt en del saker som inte alls hör till vardagligheterna. Exakt vad det är kan jag inte gå in på i bloggen, men det ställer till en hel del extra jobb för mig och det är dessutom saker som kan bli rätt obehagliga att ta tag i.

Jaja, det får bli nästa veckas problem, för nu är det helg!

För ett tag sen så vaknade Indra efter att ha sovit några timmar ute i vagnen och hon ville upp, men hon var sååå trött när hon väl kom in. Jag tog av henne jackan och mössan och höll henne en stund så hon skulle få vakna lite lugnt och fint. Efter några minuter så la hon sitt huvud på min axel och vilade medan jag sjöng för henne och det tog inte många minuter innan hon somnade igen och där halvlåg hon mot axeln och sov och hon sov och sov i drygt 20 minuter. När hon väl vaknade sen, så tog det säkert fem minuter för henne att bli pigg igen, men sen var det full fart igen. Vi satte på musik i vardagsrummet och poppade lite. Indra på sitt egna lilla vis, genom att stå med böjda ben och ”småhoppa”. Hur jag gjorde tror jag att vi lämnar mellan mig och Indra, så hoppas vi att ingen granne såg det. Jag kan ju bara föreställa mig rubrikerna på löpet i morgon…

En man i 35-årsåldern sågs under fredagen hoppa omkring i sitt hem tillsammans med, vad vi antar var, hans dotter. Mannen som tidigare ansetts som helt frisk uppträdde på ett sätt som på många sätt kan liknas vid en handikappad spasmisk, stelopererad 95-åring. Polisen befarar att mannen lider av en svår smittsam sjukdom och vi uppmanar alla att hålla sig inomhus. Skulle ni stöta på mannen, iaktag största försiktighet och kontakta genast polisens speciella smitthanteringsenhet.

Ikväll så kommer Katja och Martin och barnen hit och ska käka lite, så det gäller att slipa kockknivarna och ta fram alla kunskaper som finns begravda långt inne i hjärnan, så att det blir en kväll att minnas, med mat som skulle passa på en stjärnkrog. Vet inte riktigt vad jag ska svänga ihop, men någonting avancerat blir det säkert. Jag skulle tippa på Tacos. Det är väl avancerat va!?

Vad kvällen bjuder mer på, får ni läsa om senare, eller i morgon.

Ha det bäst där ute!

Är det en förmån att ha möjligheten att sitta hemma och jobba om det behövs, eller blir det bara en press att man ”måste prestera” när man sitter hemma? Man måste få iväg ett antal mail så att folk ”ser att man gör nått”, eller man måste ringa några samtal för att visa att man faktiskt inte ligger och sover. Ja, svaret på den här frågan varierar nog beroende på vem man frågar. Frågar man de som absolut inte kan sitta hemma, så blir svaret antagligen att det är en fördel och vissa tycker nog säkert till och med att det är orättvist. Frågar man däremot de som faktiskt har den möjligheten, så blir nog svaret lite annorlunda.

Själv tycker jag att det är jättebra att kunna sitta hemma om det behövs av olika anledningar och som ni säkert förstår så är det här en sån dag, när jag sitter hemma i mitt kontor och jobbar. En sak som aldrig slår fel är att när jag är hemma, så dyker det alltid upp saker som gör, att det hade varit väldigt mycket bättre om jag varit på plats. Varför är det så egentligen? Beror det på att när de sakerna dyker upp när jag verkligen är på plats, så tänker jag inte på dem?

Jaja, nog flummande om arbete hemma eller på kontoret och över till  nått som alltid är en het isbrytare på alla fester, nämligen vädret. Vad är det för fel på vädret nu? I går snöade det hela dagen och i morse när jag slår upp mina små ögon och tittar ut, så ligger det kvar och det har frusit på! Det var nästan så att jag var på väg att ta fram snöskyffeln igen för att skrapa av trappan, men efter en halv sekunds funderande, så lovade jag mig själva att den får stå inställd för den här vintern, så är det så att det kommer mer snö, så blir det väl till att skotta med händerna, för ett löfte är ett löfte, även om det bara var till mig själv. Jag har fortfarande inte bytt till sommardäck på bilen och som det ser ut nu, så var det kanske taktiskt riktigt att vänta. Däremot så har jag bokat tid för byte på tisdag, så då får det se till att vara sommarväglag igen, annars tänker jag inte vara med längre!

Vad är det för fel på den här bilden? Ett tips: den är tagen 23 april…

Idag är det den där bra dagen igen. Den där dagen som man kämpar emot hela veckan. Den där dagen när det mesta på jobbet känns lite lättare än andra dagar. Den där dagen när det är helt ok att gå till jobbet, trots att det är snö ute i slutet på april. Det är fredag! Och, för er som följt bloggen ett tag, så betyder fredag, fredagsmys med glass i den här familjen och ev. en bra film eller slappande framför ”Så ska det låta”. Förra helgen skrev jag nått om ålder när det kommer till att välja ”Så ska det låta” framför Talang, men det är väl bara att inse att jag börjar bli gammal, för jag tycker faktiskt att det är roligare med en översprallig Peter Settman, än en trio bestående av en supergay, en översminkad föredetting och en lönnfet direktör från Skara.

Nu ska jag, åter igen ta tag i mailhögen som bara växer. Vi hörs senare!

Ha det bäst där ute!

”Hur man än vänder sig har man ändan bak”

Ett klassiskt svenskt ordspråk, som jag dessvärre inte har lyckats hitta ursprunget till, men någon där ute kanske kan hjälpa mig? Vad kommer det ifrån? Hur som helst, så är det en bra beskrivning av en mängd saker här i livet och inte minst min inkorg på jobbet. Hur jag än jobbar med att minska ner antalet olästa mail, så är det alltid minst lika många igen när jag kommer tillbaka efter en natts vila. Så varje morgon inleder jag dagen med att öppna Outlook och hoppas att dagen blir ett undantag, men nej då, idag var inget undantag. Jag hann bara öppna inkorgen och sen blev jag stående som ett fån med öppen mun och en hållning som skulle få en datornörd att se rakryggad ut.

Vissa dagar så känner jag bara för att ta tag i datorhelvetet och skicka den rakt ut genom rutan och sen stå här och skratta högt och ljudligt när den ligger nere på gatan i en miljon bitar. Tyvärr så är det väl så att det skulle hjälpa föga, eftersom jag då skulle få en ny dator och troligen löneavdrag och ett trevligt samtal med en snäll tant med stora glasögon.

.

Många av mailen är såna som inte innebär något jobb för mig i och för sig, men trots det så tar det ett tag att öppna mailet, skumma igenom innehållet, konstatera att det inte krävs någon insats från mig och sen sortera in det i mappar om det ska sparas, annars flytta pekfingret mot ”Delete-knappen” och sen dubbelklicka på nästa mail. Sen finns det många som inte har något ”mailvett” alls, utan det ska skickas CC kors och tvärs och de använder mer än gärna ”Svara-alla-funktionen” och ofta bara för att skriva ett mail innehållande tex, ”Låter bra”. Varför måste vi 13 stycken som står på CC-raden veta det?

Alla ni som läste bloggen igår, vet att jag lyckades få ner antalet olästa mail en del, så målet idag måste ju vara att ha färre olästa mail i inkorgen när jag går hem, än vad jag hade igår.

Ha det bäst där ute!

Vänta, vänta och åter vänta… Ja, en pendlare som jag borde vara van med att vänta kan man ju tycka och… ja, det är helt rätt. Jag börjar vänja mig vid att få vänta, på tåg som inte kommer, på växlar som krånglar, på tåg som vi ska möta, på spårbrist på stationerna. Finns ingen anledning att hetsa upp sig, eftersom det enda som händer då, är att man blir stressad och mår dåligt, så nu sitter jag här på tåget, sen och ändå lugn som få…

Idag är tanken att få till allting kring fördelningen av projekt på avdelningen och jag hoppas verkligen att det löser sig så som jag tänkt, annars vet jag inte riktigt hur jag ska göra, men det får väl bli ett senare problem, för visst är det så att om man kan skjuta upp ett problem, så ska man göra det!?

Ha det bäst där ute!

Man skulle ju kunna tro att vardagen för en chef är lite glamorös, med slappa möten och gratislunch på fina restauranger, men oj vad fel… Verkligheten är inte ens i närheten, inte för mig i alla fall, jag vet ju inte hur det är uppe på toppen, men här nere där jag befinner mig, så är verkligheten någonting helt annat.

Det är fullt fart hela dagarna och hur mycket jag än försöker, så kommer det hela tiden fler saker som måste göras och det kommer alltid saker, som ”måste göras nu”, så prioritera är nått som jag lär mig mer och mer.

Idag har jag jobbat en hel del med en sån enkel sak som att sammanställa hur många timmar som varje projektledare har budgeterat och prognoserat, men eftersom jag hela tiden blir avbruten så tar det Väldigt mycket längre tid än vad det skulle kunna göra.

Hur mycket jag än har, så försöker jag att komma iväg till gymet, eftersom jag vet att resten av dagen blir mycket lättare och jag jobbar faktiskt mycket mer effektivt och idag var inget undantag, utan vid 11 så smet jag iväg till gymet. Efter gymet så var det, precis som vanligt, dags för den exklusiva chefslunchen som idag intogs på stjärnkrogen på våning 7 här i huset och för att verkligen visa er vilken kvalitetsrestaurang det är, så var jag tvungen att ta en bild på ”kocken”.

Chefskocken på ”sjuan”… Han är grym, eller hon kanske eftersom innehållet kommer från min kära sambo

Eftermiddagen rullade på med fortsatt arbete med att sammanställa alla projekt och dessutom skriva ihop material inför rekryteringen av ny projektledare. Dessutom minskade jag ner antalet olästa mail från 134 till 89, inte illa på en tisdag.

Nu sitter jag på pendeln på väg hem och hoppas att kvällen blir lika ”chefsglassig” som dagen varit hittills…

Ha det bäst där ute!