I går var det äntligen dags igen, efter nästan en hel sommars uppehåll, så när klockan på väggen visade elva, så var det bara snällt packa ihop alla grejer och traska mot gymet. Första utmaningen var att hitta dit efter så lång tid, men det fixade jag galant. Väl inne i gymet så går det mesta på auto-pilot och det svåraste i början, är att ställa in hjärnan på att kroppen inte är lika stark som innan uppehållet. Trots lite känningar i axlarna, så måste jag säga att det gick riktigt bra, så idag sitter jag och njuter av den välbekanta smärtan av muskelfibrer som gått sönder och som nu gör allt för att läka ihop igen.

Bröst
Snedbänk med hantlar (max: 12 rep @ 32,5kg)
Incline press (max: 12 rep @ 70kg)
Cable cross uppifrån (max: 12 rep @ 15kg)

Rygg
Latsdrag med rak stång (max: 12 rep @ 75kg)
Sittande rodd med v-handtag (max: 12 rep @ 65kg)
Stående rodd i smith (max: 12 rep @ 55kg)

Mage
Crunches på situps-bräda (max: 25 rep @ kv)
Crunches i maskin (max: 15 rep @ 40kg)

Precis som vanligt, så gick eftermiddagen så mycket lättare och trots att jag tar ut mig i gymet, så får jag extra krafter att klara av resten av dagen. Tack gymet!

På vägen hem, så började ett litet frö gro i hjärnan och ju mer jag tänkte på det, desto mer bestämd blev jag på. Jag skulle ut i skogen och lufta mina löparskor också! Ska det vara så ska det vara ordentligt heter det ju, men innan min löprunda så var jag ju tvungen att fylla på med mer energi och åter igen kostaterade jag hur otroligt lyckligt lottad jag är som har Carin hemma!


Undrar om man kan ha det bättre?

Precis som vanligt, så var det bara att sätta sig vid ett dukat bord och börja stoppa in en hel massa supergod mat i truten.

Eftersom Carin också är lite av en träningsfreak, så hoppade hon i träningskläderna och drog till gymet direkt när jag kom hem, så jag ställde in mig på att min middagsstund skulle bestå av häften ätandes med en hand och hålla Nike med den andra och hälften springandes för att se varför nyss nämnda barn skriker/gnäller/gråter eller för den delen, varför hon är knäpptyst, men oj så fel jag hade! Hon var på sitt allra bästa humör och spenderade tiden med att leka med en dockvagn, småkolla på Tom & Jerry, ligga på golvet och leka med en kudde, eller gå runt och sparka på en tygfotboll. Jag kunde bara sitta i lugn och ro och njuta av maten!

När Carin kommit hem och Nike kommit i säng, så drog jag på mig skorna och tvingade iväg kroppen mot skogen och de första 4 kilometerna gick kanon, sen började mitt vänstra knä att knasa igen tyvärr. Vet inte om det är vila som gäller, eller om det helt enkelt är så att jag håller på att bli gammal, så jag får räkna med att en och annan kroppsdel klagar lite?!


En ganska lugn och behaglig runda…

Min tanke med rundan, var att springa sju kilometer, men tydligen så lyckades jag med konststycket att låsa upp luren i fickan och stoppa Run Keeper, som tur var så var jag nästan framme, men det kändes lite snopet när kvinnan i örat helt plötsligt sa ”Activity stopped”. Jaja, bara gilla läget att det blev några hundra meter för kort…

Även det här passet mötte jag andra som var ute och luftade sig och nu var det andra gången jag såg honom, killen som kanske borde tänka om. Hans löputstyrsel består av ett par ordentliga löparbrallor och en ordentlig ”sporttröja” som antagligen andas och håller borta svett och allt vad de nu klarar av, men och nu kommer det… När man är ute och springer, så är det absolut viktigaste, i alla fall i min värld, vad man har på fötterna och den här killen lufsar fram i ett par halvslitna Converse! Borde man inte satsa på ordentliga skor innan man fyller garderoben med diverse löparkläder?

Ha det bäst där ute!

Eftersom jag oftast kör ända in i kaklet när jag väl bestämt mig för nått, så fortsätter jag att sätta i mig en hel massa godis och annat smaskigt, ända fram till på söndag. På måndag börjar nämligen jobbet igen på allvar och då blir det andra bullar… eller inga bullar alls kanske 🙂

För att motivera mitt höga godisintag (i alla fall för mig själv) så nöter jag på ute i skogen och trots att uppladdningen sällan är så där direkt optimal, så är konditionen ständigt på väg åt rätt håll. Inför dagens löprunda var jag inställd på att ta det lite ”lugnt” och hålla 5 min/km-tempo och jag lyckades riktigt bra, även om jag gick under lite, men det bjuder jag på 😉


Det blev den lite längre sträckan den här gången…

Precis som vanligt numera, så mötte jag en hel hög med människor som, liksom jag, lufsade fram i skogen. Sista kilometerna så kom jag till och med ifatt en cyklist som var ute och ”gick” med hunden, eller hunden sprang och Husse cyklade. Som tur var så var det en ganska liten hund så tempot var inte direkt OS-fart, så det blev en perfekt draghjälp för mig. Efter ett tag så upptäckte han nog mig och saktade ner och släppte förbi mig och då passade jag faktiskt på att tacka för draghjälpen. Tror att jag lyckades sprida lite glädje, för han verkade jätteglad över mitt beröm av hans insats som ”hare”.

Ha det bäst där ute!

När jag väl börjat med någonting, så vill jag gärna bli hyffsat bra på det och just nu så är det löpning som gäller. Jag vet att jag aldrig kommer att bli riktigt bra på det, eftersom jag under väldigt många år har jobbat på att få en kropp som är långt ifrån löpvänlig, men just nu kör jag på styrka och ren envishet.

Igår pallrade jag mig ut igen med siktet inställt på att springa lite snabbare än förut och jag lyckades helt ok, även om det hade kunnat gå ännu lite snabbare…


Nästa steg måste väl vara 4:30-tempo…

Även den här gången kryllade det av folk i skogen och om det inte är så att alla helt plötsligt har blivit sjukt intresserade av att röra sig i skog och mark, eller att halva Storvretas befolkning ligger i hårdträning för att ta över som skogsmulle nästa säsong, så blir jag mer och mer övertygad om att min teori stämmer.

Nu ska jag ladda ordentligt inför morgonen runda! Kanske skulle göra det med en film här ute i mitt lilla nördrum? Ja, vi får se vad kvällen bjuder på helt enkelt 🙂

Ha det bäst där ute!

I vissa svaga stunder, så tänker jag att jag skulle försöka satsa lite mer på löpningen och äta rätt och allt sånt, för att komma ner på lite snabbare tider, men sen är godisskålen väldigt lockande och jag fortsätter att ladda med en och annan pizza och en hel del godis.

Igår kom jag i alla fall ut i skogen igen och den här gången vet jag inte riktigt vad som hade hänt, men jag har mina misstankar. Det är nämligen så här, att oftast när jag lufsar runt i skogen, så ser jag inte en enda människa, men idag kryllade det av folk. Redan när jag gav mig ut i spåret så mötte jag en person och sen sprang jag faktiskt om två stycken efter bara några hundra meter. Ja, det var en vuxen som precis sprungit färdigt sitt/sina varv och var på väg att stanna av och sen var det en ung tjej, troligen hans dotter, men om dem sprang jag 🙂


Dagens lilla runda… Lite annorlunda än vanligt i alla fall…

När jag väl var i mål igen, så hade jag mötte sex löpande personer till och en gubbe på cykel. Dessutom blev jag omkörd av en kille på motorcykel och som om inte det vore nog, så ”mötte” jag två älgar när det var dags att vända.


De stod en bit bort, men det var rätt häftigt ändå…

Det var ju inte så att de stod på vägen och stirrade, utan de stod en bit bort på ett fält, men det var en rätt tuff känsla i alla fall. De finns ju faktiskt där ute och lever helt vilt, bara några meter från vårt välordnade och strukturerade samhälle. Det är ju bra att vi inte har lyckats förstöra så mycket, så att de inte kan bo kvar i sina skogar längre, men håller vi på som vi gör nu, så är det kanske bara en tidsfråga tyvärr.

Nej, nog om djupt miljösnack nu och över till löpningen. Kort sagt, det gick så där. Konditionen kändes ok, men jag var seg i kroppen och det kändes tungt, men det är bara på det igen om några dagar och hoppas på bättre lycka då 🙂

Ja, min teori då, om någon nu undrade?! Jo, jag tror att det beror på att semestern är slut och jobbet har börjat igen, för väldigt många och då måste man ju ”ta tag i sitt liv igen” och vad passar inte bättre än att dra på sig skorna och ta sig ut i spåret. En av de jag mötte sprang faktiskt i ett par Converse, så han satsade verkligen!

Ha det bäst där ute!

Ju fler lopp jag kollar på under OS, desto mer inser jag hur j*a snabbt de springer! Till exempel så roade jag mig med att räkna ut snitthastigheten på 100 meter för att kunna hålla världsrekordfart på ett 10000-meterslopp och det är ingen lek! För några dagar sen, så kutade Usain Bolt i mål som segrare på 100 meter, på en smått imponerande tid av 9.63 sekunder, själv har jag ingen aning om hur långt efter Bolt jag skulle komma, men det skulle nog vara en bit, men nu tillbaka till millöparna…

Världsrekordet på en mil, är även det smått imponerande (eller helt sjukt imponerande egentligen!), 26.17,53, alltså lite drygt 26 minuter. På en mil!

Efter att ha räknat om det lite, så konstaterade jag att man måste springa 100 meter på 15,78 sekunder för att komma i närheten av rekordet, men och här kommer ett gigantiskt men! Det räcker ju inte att göra det en gång, utan man måste göra det hundra gånger i rad, utan så mycket som en sekunds vila mellan loppen! Det är nästan mer imponerande än att kuta 100 meter en gång på under 10 sekunder!

Med detta i bakhuvudet så snörde jag i alla fall på mig löparskorna och styrde kosan ut i skogen och det blev ju inget världsrekordtempo, men lite snabbare än förra gången i alla fall, så jag är klart nöjd 🙂


Samma vanliga runda… Börjar kunna den nu…

Den här gången gick allting faktiskt riktigt bra. Inga skavsår, ingen ömmande häl, inga benhinnor som spökade och ingen kondition som fullständigt tog slut. Kort sagt en riktigt skön runda.

Ha det bäst där ute!

Idag har jag gått hela dagen och smygladdat hela dagen, för ett löppass på runt en timme, så när det började närma sig löpdags var jag ordentligt upplagd, men sen hände nått. Det började regna! Inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle tycka att det var mindre roligt att snöra på mig skorna och ta mig ut i skogen, men har jag bestämt mig för att springa, så springer jag.

Väl ute, så kändes det tyvärr rätt segt, så jag insåg rätt snabbt att det inte skulle bli någon timme direkt och dessutom så fortsatte det att regna och inte nog med det, utan det började regna ännu mer!


Kortare än planerat, men rätt ok ändå…

Några gånger när jag kämpade fram helt ensam mitt i skogen, så dök tanken upp om jag verkligen är helt klok. Som tur var så mötte jag faktiskt en till person idag, så det finns i alla fall fler idioter som trotsar regnet.

Tanken från början var att springa grusvägen två ”varv”, men efter en vända i regn och med begynnande värk i benhinnorna, valde jag att nöja mig med sex… ja kilometer alltså…

Ha det bäst där ute!

Idag var jag ut i skogen igen för att nöta lite och tanken för dagen var att köra en halvmil under 25 minuter, men framför allt ville jag testa att springa lite snabbare under hälften av ”loppet”. Första häften kändes väldigt enkel och jag höll runt 5:04 i snitt, men sen efter vändningen ökade jag. Jag tyckte inte att jag ökade så fruktansvärt mycket, men jag blev väldigt mycket tröttare tyvärr.


Hade gärna sett att tempot hade minskat lite till, men klart nöjd…

Trots att det var väldigt jobbigt, så börjar det faktiskt bli roligt att springa nu, så jag skulle tippa på att det blir en runda igen i övermorgon.

Ha det bäst där ute!

Idag var det dags att lufta skorna i skogen igen, så efter att Nike kommit i säng tog jag mig ut. Den här gången hade jag bestämt mig för att sätta säsongsrekord, så siktet var inställt på drygt 8 kilometer. Väl ute i skogen så kände det allt annat än lätt. Benen kändes tunga och konditionen vet jag inte var den var, men vid ungefär 3,5 kilometer, så släppte det helt enkelt och det bara flöt på.

Tyvärr så var det ju inte så att jag sprang omkring på rosa moln, för nu var det ena knät som strulade, men skam den som ger sig! Jag kämpade på och gladde mig över att det inte var några som helst problem med konditionen, så när jag började närma mig målet, så kändes det bara konstigt att inte ta en liten extrarunda och komma upp i nio kilometer och när jag väl bestämt mig för det, så var det ju bara fjantigt att inte pressa mig till milen…

Lite irriterande att jag var en minut för långsam för att hålla 50-minuterstempo på milen, men man ska väl ha någonting att sträva emot antar jag 😉

Ha det bäst där ute!

För ungefär en halvtimme sen konstaterade jag en sak… En gammal man som jag ska helt enkelt inte ut i skogen och rusa runt som en 25-åring! Jag är jättetrött i mina ben och mina stackars benhinnor gnäller varje steg jag tar, men till mitt försvar så måste jag säga att löprundan igår inte gick av för hackor!


Ser inte så farligt ut, men jobbigt var det…

Eftersom min kära telefon äntligen ville hitta en satellit, så startade jag löpningen förföljd av RunKeeper. Därför tänkta jag att jag skulle ta en lite annan tur än den vanliga grusvägen, så full av energi älgade jag iväg längs de utstakade löpspåren. Efter en dryg kilometer kom jag ut på en annan grusväg och tänkte att, varför inte testa den en bit. Jag vet att när jag sprang den förra sommaren, så var den väldigt gropig, men nu hade de faktiskt fixat till den. Tyvärr hade de fyllt ut med typ makadam, så det var inte helt bekvämt att springa på, så när en trevlig grusväg dök upp till vänster, så var jag inte långsam med att vika in där. Det skulle jag inte har gjort!

Första biten var helt underbar med bra underlag och jättefin skog runt omkring. Tyvärr så tätnade skogen efter ett tag och underlaget gick från att vara fast och lättsprunget, till att bli lerigt och tokjobbigt! En bit innan jag vände så ägnade jag mer energi åt att hoppa mellan gytjepölar än att faktiskt springa. När vegetationen sen inkräktade så mycket på ”vägen” så jag fick leka plog med benen, då var det inte roligt längre. Att vegetationen bestod av ungefär 98% brännässlor gjorde ju inte saken bättre direkt. Varje steg kände jag hur jag blev mer och mer bränd och jag såg redan då fram emot känslan när jag kom hem, eller för att inte prata om dagen efter!

När jag sen kom fram till någonting som mer liknade en gytjepöl än en väg och jag dessutom var tvungen att krypa under nedfallna träd för att komma fram, då gav jag helt enkelt upp och vände, åter igen igenom de underbara brännässlorna så klart!

När jag väl kom tillbaka till grusvägen så var en stor del av mina sparade krafter förbrukade, så det var bara att köra på ren vilja hela vägen tillbaka. Självklart så sprang jag ju ifatt tre tjejer som var ute med sina hundar och för att inte ge de allt för stora mardrömmar, om en halvknubbig flåsande farbror, så var jag ju tvungen att anstränga mig lite extra tills jag passerat dem och lämnat de bakom mig i storskogen!

Väl hemma var jag tvungen att lägga mig på altanen i fem minuter och bara andas, för att över huvud taget ha en chans att bli människa igen, men vad är det man säger? Det var skönt efteråt? Jo, men det stämmer faktiskt… När jag väl satt i stolen i uterummet och spelade med Carin, så var jag rätt nöjd med mig själv…

Ha det bäst där ute!

Eftersom jag ibland är lite smått envis (Ja ok då Carin… Väldigt envis…) så var jag ute i skogen och luftade löparskorna idag igen. Tyvärr så kände jag en del i mina benhinnor, så det störde mig lite. Annars kände jag mig hyffsat ”pigg” och det märks att konditionen går snabbt uppåt, så det är roligt. Någonting som var mindre roligt däremot, var strulet med GPS:en, så även den här gången fick jag springa utan RunKeeper igång. Inte riktigt lika peppande att bara höra hur länge man har varit ute, men det är väl bara att gilla läget antar jag. Kanske måste köpa ny telefon kom jag på nu! 🙂


Blev den vanliga klassiska grusvägen eftersom gps:en strulade idag igen…

Någonting annat som störde var min häl. Jag har varit lite öm i min högra häl ett tag och inte på undersidan då, utan liksom på bakdelen. Jättemärkligt! Idag gjorde den sig påmind de första minuterna och efter tre minuter ungefär, så var jag nästan inställd på att jag skulle bli tvungen att vända, men skam den som ger sig! Min envishet övervann även detta och efter ytterligare några minuter så försvann det faktiskt helt.

Även den här dagen avslutades i uterummet, tillsammans med Carin och våra frågor. Tyvärr var inte utgången densamma ikväll som igår, men det bjuder jag på…

Ha det bäst där ute!

Ibland så blir jag så jävla trött på att saker och ting inte funkar som de ska och idag var det dags igen! När lördagspizzan låg som en stor gigantisk degklump i magen och jag var mättare än jag varit sen förra lördagspizzan, bestämde jag mig för att det nog fick bli en sväng i skogen, för att lufta löparskorna lite, så när det minsta knytet stoppats i säng, så skred jag till verket. Löpardojjor på, musiken i ören och sen styrde jag kosan mot min vanliga startplats. Väl där började trasslet!

Som vanligt drog jag igång RunKeeper och väntade på att allting skulle hoppa igång, men icke sa Nicke!
.

Jag försökte stänga av och sätta på GPS:en ett antal gånger. Stängde av och startade om mobilen flera gånger och svor säkert tillräckligt många gånger för att fylla minst en av våra ”svärburkar” där hemma. Det gick till och med så långt, att jag var på väg att gå hem, eftersom skiten helt enkelt vägrade att starta! Efter säkert tio minuter av trassel, så insåg jag att det helt enkelt inte skulle funka idag, så jag fick springa utan GPS. Inte alls lika roligt att höra en tant predika om att jag hela tiden har sprungit 0 kilometer, men jag kämpade på ändå och eftersom jag visste vilken tid jag siktade på för att komma under 5 minuter per kilometer, så gick det faktiskt helt ok till slut…


Helt okej tempo, trots att jag saknade ”tanten” som tjatade om tempo hela tiden…

Efter avslutade löprunda, blev det lite frågesport tillsammans med Carin, innan nördrummet fick besök och lördagsgodiset hälldes upp i min godisskål!

Ha det bäst där ute!

Idag bestämde vi oss för att bege oss mot det stora badhuset här i Uppsala, nämligen Fyrishov, för att bada med de tre största barnen. Det var väldigt länge sen som vi faktiskt gjorde någonting tillsammans med de som faktiskt ”kan göra nått”, så vi hade raggat upp barnvakt åt Nike och sen bar det av. Nästa stopp bassängen!

Någonting som alla verkligen uppskattade, var vattenrutschkanan och för första gången, så åkte nu Indra helt själv och gissa om hon tyckte att det var roligt. Hon är helt vild i vattnet och är inte det minsta rädd för någonting.

Med ett kort avbrott i solen bredvid min älskade fru, så var jag i vattnet från strax före elva och fram till att vi åkte en stund efter halv två, så när jag satt i bastun och värmde mig, så var det nästan så att jag kunde se hur huden slätade ut sig igen.

Efter lite för många timmar och lite för lite mat, så var alla både hungriga och törstiga och vad passar då bättre än att styra kosan mot närmaste Donken? Väl där blev det en beställning som inte gick av för hackor…

1 Quarter Pounder Cheese & Co med plus meny
1 Quarter Pounder Cheese & Co utan ost
1 Big Tasty® Bacon & Co med plusmeny
20-bitars Chicken McNuggets & Co
1 Cheeseburgare
1 Apelsinjuice 

Efter allt svullande blev det också en sväng till det stora småländska varuhuset för att shoppa en liten möbel till lekrummet, som har genomgått en liten förändring, så efter hemkomst var det bara att dra på sig handy-man-byxorna och börja skruva möbel. Inte världens mest avancerade möbel, men i alla fall.

Någonting som inte heller är så avancerat, är att springa, men trots det totalt oavancerade i just den aktiviteten, så snörade jag på mig löpardojjorna och tog mig ut för en liten fight med min kondition och den här gången tycker jag faktiskt att jag vann, i alla fall nästan hela vägen hem. De första fyra kilometerna gick förvånandsvärt bra med bara donkenmat som energi. Kunde till och med låta tankarna jobba lite och en sak som fångade min uppmärksamhet, var den här skylten.

Mötesplats mitt i skogen?

Skylten står alltså tre kilometer in i skogen på en gammal grusväg, som där inte är mer än två hjulspår i marken och snudd på för trång för en enda bil att komma fram. Det som gör att hjärnan börjar jobba ännu mer, är att ungefär 300 meter längre in, så slutar vägen helt plötsligt och det är inte mer än en bredare stig. Tankarna började då skena iväg lite. Hur såg det ut här när skylten sattes upp? Självklart var vägen bredare och användes betydligt oftare än en gör idag. Tog den slut där den tar slut idag, eller var det så att den fortsatte vidare och kom ut på andra sidan skogen? Kanske skulle göra lite efterforskningar för att stilla nyfikenheten?!

Blev en rätt bra löptur till slut…

Var faktiskt en riktigt skön runda, så om några dagar, så är det nog dags igen. Mot en lite slankare mage och en klart bättre kondition!

Nu är det nördtid i mitt rum som gäller!

Ha det bäst där ute!

Igår insåg jag att det var oundvikligt! Jag är nu officiellt en idiot!

Gårdagen bestod till, ungefär 90%, av regn så när alla gäster hade åkte hem och huset började lugna ner sig (läs: de minsta barnen lagt sig), så kom jag självklart på den befängda idén att ta mig ut på en löptur! Bara där börjar man ju ana oråd, men det stannar ju inte där så klart, för när löparskorna satt på fötterna och lurarna i öronen, så styrde jag kosan mot spåret. För er som inte testat ett skogspår så där direkt efter att det slutat hällregna, så kan jag här bjuda på en liten bild av hur spåret såg ut.

Trots detta så tog jag mig runt och på en tid som var rätt skaplig i alla fall, med tanke på att det var en aning trögsprunget. Väl hemma i soffan, så hörde jag hur godispåsen hånade mig, ändå från mitt rum, men jag stod emot!


En rätt acceptabel tid trots leran…

Nu får det nog blir några dagars vila, så att mina stackars ben hinner återhämta sig, men sen så, då blir det att nöta igen, så att jag kan trycka i mig lite godis med gott samvete.

Ha det bäst där ute!

Det var länge sen jag började en lördagsmorgon så här aktivt och det var länge sen jag vaknade så här tidigt, helt själv, men nu kan jag i alla fall skylla på Jetlag 😉

Strax efter sex kollade jag på klockan första gången och när jag hade legat och försökt somna om i en halvtimme, så insåg jag hur meningslöst det var, eftersom jag var tokpigg, så det var bara att gilla läget och pallra sig upp och när jag ändå var uppe så var det ju lika bra att göra någonting, så på med skorna och ut i ett sömnigt Chicago.


Dagens lilla morgonrunda…

Jag hade först tänkt att jag skulle ner till sjön och springa, men jag satte av ner mot kanalen och följde den en bit, innan jag fortsatte att springa längs med högbanan rakt ut i utkanterna av stan. Lite roligt att komma utanför själva Downtown och se lite, inte för att det fanns nått speciellt att kolla på, men nu kan jag i alla fall säga att jag har varit där 🙂

Efter en halvtimmes studsande på betong var jag tillbaka vid hotellet och tänkte att jag ju var tvungen att testa det minimala gymmet, så nästa stop den här aktiva morgonen blev hotellets gym.


Var nästan upp på de största och lekte lite…

Kan väl inte påstå att jag körde ett stenhårt ”grispass”, men jag körde i alla fall en övning per muskelgrupp, så nu kommer jag väl att ligga och vrida mig i smärtor i morgon, för efter några månaders uppehåll från allt vad vikter heter, så är jag ju inte i mitt livs form direkt.

Efter löprundan, stunden i gymmet och efter en skön dusch, så var jag garanterat värd en frukost och är man i USA så är det ju nästan ett måste att verkligen Äta frukost!


Det här kallar jag en rejäl frukost…

Antagligen så hade jag behövt springa ett par mil till för att bränna alla kalorier som jag satte i mig, men gott var det och utöver det på bilden, så var jag tvungen att backa och lassa upp lite med bacon… Gott gott gott! 🙂

Nu är det dags för dagens möte, så jobb jobb jobb, trots att det är lördag.

Ha det bäst där ute!

Även fast jag inte är så hård längre på vad jag stoppar i mig, så är lördagar ändå en ätardag och eftersom jag gillar att göra saker 100%, så kör jag all the way när det gäller lördagar också. Det innebär bland annat att jag öppnar stenhårt med att hälla i mig minst två stora glas med o’boy till frukosten.

Efter o’boy och mackor så tog jag tag i lite ”vuxnare” grejer och skuttade glatt ut på baksidan och styrde kosan mot skjulet för att släpa fram gräsklipparen. Jag hoppas att det kanske blir den näst sista gången för i år, men vem vet, det kanske slår till och börjar växa så att det knakar. Hur som helst så konstaterade jag ännu en gång, att vår framsida ser riktigt illa ut! Tanken att gräva upp allting och ”göra om och göra rätt” slog mig, både en och två gånger…

Eftersom jag har en vilja som är starkare än de flesta lokomotiv, när jag verkligen bestämt mig, så tog jag mig ut i spåret idag också. Egentligen skulle jag nog ha stannat hemma och klappat mina små benhinnor, men som Carin brukar säga, ”det är som att prata med en vägg”. Det kändes hur som helst riktigt bra tills skorna tagit mig ungefär 3 kilometer, då började det kännas att de ömmade rätt ordentligt, men då var jag ju redan i full gång, men för att ge mig själv lite cred, så slog jag faktiskt ner på farten… lite i alla fall 😉


Börjar kunna grusvägen rätt bra nu…

Det är riktigt tråkigt att springa när man känner att konditionen inte alls sätter gränsen och hade det inte varit för ömmande benhinnor så hade jag kunnat pinnat på snabbare.

Jaja, jag kom i mål på en snitthastighet på över 12 kilometer i timmen i alla fall, så jag ska väl inte klaga för mycket. Däremot så måste jag kanske inse att jag får vänta ett tag innan skorna får jobba igen, tyvärr!

Efter ett varv i skogen, är det nu dags att fortsätta med intaget, för det är ju trots allt ätardag!

Ha det bäst där ute!

Duns, duns, duns, duns, slafs, duns, duns, plask, duns…

Det är ungefär så det låter mot gruset när jag är ute och springer så här när det är lite regnigt emellanåt. Idag när middagen var avklarad, så fick jag möjlighet att komma iväg och springa lite.  Tyvärr så hade jag helt och hållet glömt bort att vi hade bokat in ett möte med en kille från Securitas för att gå igenom vårt brandskydd.

Det var bara tur att jag tog en relativt kort tur idag, så när klockan var halv åtta och Carin ringde och sa att ”han var på plats”, så var jag nästan hemma. Det som inte var så bra med det, var att jag blev så stressad när jag skulle hem, så jag fick totalt hjärnsläpp och tryckte på ”Ta bort aktivitet” och när jag upptäckte misstaget, var det försent, så nu är hela rutten borta 🙁

Jag fick i alla fall till drygt sex kilometer på typ 30 minuter, så jag är nöjd med dagens lilla runda.

Ha det bäst där ute!

Ja, jag vet, jag är sjuk! Det som i alla fall är bra, är ju att jag säger det själv, så att ni slipper!

Idag var jag nämligen ute i skogen igen, trots att jag avverkade drygt 1,1 mil så sent som igår. Men det blir lätt så, att jag snöar in på någon träning och sen är jag fast och jag vill bara bli bättre och bättre och utan träning, så händer det ju ingenting 😉


En helt ok runda i genomblött spår…

Redan när jag gav mig ut, så var jag inställd på en ”kort” runda och jag befarade att spåret skulle vara riktigt blött och tungsprungit och gissa vad?! Jag hade rätt! Det är riktigt tungt när underlaget består av en blandning av lös halvgeggig bark, lera och allmänt kladd! Jag kämpade däremot på duktigt trots att det klaffsade duktigt under fötterna ibland och kom i mål på en helt ok tid trots allt, så jag kunde med gott samvete trycka i mig några nävar Cashewnötter i soffan… Gott och nyttigt!

Ha det bäst där ute!

Idag drog jag på mig mina löparskor igen och tog mig ut på staplande ben, men med ett självförtroende som kunde flytta berg och jag flyttade inte berg, men jag lyckades pressa mig själv lite längre och lite snabbare hela tiden.


Nästan 11,4 kilometer i ett retande tempo…

I början kände jag av mina knän lite, men efter ett tag när jag blivit lite varmare, så funkade det superbra. Däremot så kändes benhinnorna hela tiden, så vi får väl se hur det känns i morgon, men jag håller en tumme för att det inte ska bli värre i alla fall.

Mitt mål när jag gav mig ut, var att få till en mil, så jag var tvungen att springa fram och tillbaka ett par gånger på grusvägen och när jag sprang andra gången så kändes det larvig att vända bara för att det var rätt kilometer, så jag vände vid ”Jaktstugen” istället, så därför blev det lite ”för långt”.

En grej som irriterar mig lite är däremot tempot. Den sista kilometern kände jag att jag hade en hel del krafter kvar, så jag bestämde mig för att pressa upp snitthastigheten från 10,92 till 11, men jag lyckades inte riktigt nå ända fram, så jag stannade på 10,98 men det får jag väl leva med 😉

Ha det bäst där ute!

Efter mitt förra inlägg, om den lite smått överviktiga tjejen så kände jag att jag var tvungen att se till att jag verkligen inte skulle hamna där, även om jag tar lite glass ikväll. Därför bestämde jag mig att trotsa regnet och ge mig ut i skogen för en löprunda. Det var första gången sen jag slutade dricka Pepsi Max, så jag höll alla tummar jag hade för att magen skulle funka bättre och det hjälpte tydligen, för det var mycket bättre 🙂


En ganska kort runda, men hyffsat snabb…

När jag stegade ut från huset så tänkte jag att jag skulle få till en snabb halvmil, men jag kände rätt snabbt att jag var på tok för trött i benen för att fixa en tid som jag skulle vara nöjd med, så jag ställde om till att köra ”ett varv”, alltså 2,5 kilometer istället och jag fick faktiskt till en helt ok tid. Inte min bästa, men helt ok 🙂

Dessutom testade jag RunKeeper den här gången, för att se om det är så himla bra, som alla säger… Man måste ju testa i alla fall.

Nu är det fredagsmys i soffan som gäller!

Ha det bäst där ute!

Just nu är jag mer än ovän med min mage! Jag tycker inte om den alls! Det är nämligen så att den förstörde min löprunda i dag också. När jag gav mig av hemifrån så var jag fullt inställd på att avverka en mil (minst!) men efter bara några kilometer så kände jag den välbekanta känslan i magen… Magknip! Jag har mina aningar vad det kan bero på och det stavas tyvärr Max, Pepsi Max för att vara exakt. Jag häller nämligen i mig en hel del av denna ädla dryck och den är ju ”ok” även när jag stryper sockret, men tyvärr så innehåller den ju nått annat än socker, nämligen sötningsmedel. Jaha så vad är det med det då? Jo, det är nämligen så att produkter som innehåller mer än 10% sötningsmedel måste märkas med texten ”överdriven konsumtion kan ha laxerande verkan”. Hmm… kan det vara denna underbara dryck som är boven i dramat?


Inte den rundan jag tänkt mig, men rätt ok ändå…

Nu var det inte bara magen som inte gick som jag hade tänkt mig, utan vägen gick inte heller som jag trodde. Dagen till ära så tänkte jag testa en annan grusväg som jag var helt säker på att den var längre, så min plan var att springa tills jag kommit fem kilometer och sen vända, men så bra var det inte serru! Nej, för det första så var vägen vansinnigt ojämn vissa delar och sen slutade den tvärt efter bara 2,5 kilometer 🙁

Så där fick jag snällt vända och springa tillbaka igen. Så här i efterhand så kan man ju tycka att jag hade kunnat ta fram kartan och kolla, för då hade jag ju sett att den slutade där, men även solen har ju fläckar sägs det, så det där var kanske min fläck då 😉

Nu ska spela lite med Carin och njuta av lite Pepsi Max innan jag gör ett uppehåll och ser om min mage blir bättre.

Ha det bäst där ute!

Inskolning och löpning

Idag har var det dags för Indra att börja på dagis igen, efter ett långt och skönt sommarlov och eftersom det är ett nytt dagis för henne, så var det inskolning som gällde. Det betyder att det numera är ett minne blott, att ligga i soffan som slappa på morgonen tillsammans med Indra 🙁

Hur som helst, så var vi där klockan nio och efter ungefär en minut, så ville hon springa iväg och leka och jag fick nästan stressa på henne en väst, för att hon hade så bråttom iväg och så fort hon kunde så drog hon direkt och sen lekte hon hela tiden, tills det var dags att gå in. Väl inne så rusade hon in och kollade in alla nya rum och alla nya leksaker och sen var lekandet igång igen. Kort sagt, så gick dagens inskolning över förväntan, men jag vågar väl inte skriva att det gick bra, för då kommer ju bakslaget i morgon… Jaja, vi får väl se vad som händer i morgon, efter en hel dag…

Trots att uppladdningen idag inte har varit den bästa, så kom jag i alla fall ut i skogen igen, efter ett ganska långt uppehåll.


Varken bra eller superdåligt, men jobbigt…

Det är nästan läskigt hur snabbt det där sista försvinner! Det var ganska mycket jobbigare än vanligt, även om jag lyckades hålla hyffsat tempo, men nu hoppas jag att jag kan komma ut i spåret igen. Jag borde ju hinna med ett antal varv innan det är dags att ställa skorna på hyllan för den här sommaren.

Jag vet att jag lovade er en redogörelse över vad som hände i Göteborg igår, men jag är helt enkelt för trött för det nu tyvärr, men den som väntar på något gott…

Ha det bäst där ute!

Varför är det alltid (ok, inte alltid, men nästan…) så att när det börjar gå riktigt bra, så kommer ett ”bakslag”? Nej, jag vill inte ha några svar på den frågan, eftersom jag vet svaret själv, så det var mer en retorisk fråga egentligen, eller bara ett försök att inleda det här inlägget, för hur sexigt är det att inleda med att skriva om ömmande benhinnor?

För några dagar sen var jag ut i skogarna och härjade igen och allting kändes så bra när jag gav mig iväg, men redan efter ett par kilometer, så kände jag att benhinnorna inte alls pratade samma språk som jag. Vi var inte ens i samma språkstam, så jag insåg direkt att det här inte var någon höjdaridé egentligen, men envis (dum?) som jag är, så fortsatte jag att plåga mig fram ytterligare nästan en halvmil…


Envis och dum eller bra kämpat??

När jag, en dryg halvtimme senare, styltade i mål, så bestämde jag mig i alla fall för att jag måste vila mina stackars hinnor, minst en vecka! Tyvärr är det så att jag nu har blivit lite ”beroende” av att röra på mig, så jag börjar så smått få abstinens, så det kommer nog att bli en runda på inlines i morgon, eller senare idag ser jag att det blir, om nu vädret tillåter. Det borde inte alls belasta benhinnorna, så det ska vara lugnt.

Är det någon som har några bra tips på hur jag ska ”läka” min små hinnor, så får ni gärna skrika till och nej, jag vill inte ha tipset ”Vila!”, för det vet jag redan 🙁

Ha det bäst där ute!

Igår gick dagen i ett hela tiden, precis som att det skulle ha varit något ovanligt, men trots det, så började jag min mentala uppladdning inför löprundan redan efter lunch. Eftersom jag hela tiden vill ha saker att tävla mot, eller mål att slå, så var jag ju tvungen att komma på nått och valet föll på tempo.

Jag bestämde mig för att få till den snabbaste halvmilen någonsin! Ni får gissa om jag lyckades! Så klart att jag gjorde, för när det gäller sånt, så är jag mer envis än de flesta.


Gårdagens lilla löprunda…

Jag gick i mål med en snittfart på 12,8 kilometer i timmen och inte nog med att det var min snabbaste halvmil någonsin, det var också mitt näst snabbaste snittempo, oavsett sträcka! 🙂

Det jag sitter och funderar på nu, är om det här personrekordet ger mig rätt att svulla i glass i kväll? Vad tycker ni, är jag värd lite glass?

Är jag värd glass ikväll?

Se resultat

Loading ... Loading ...

Nu tror jag bestämt att jag ska bjuda Carin på lite kaffe på altanen, medan det fortfarande är förhållandevis lugnt här hemma.

Ha det bäst där ute!

Var det någon som för ett ögonblick trodde att mina ömmande benhinnor skulle hindra mig från att ge mig ut i spåret igen? Nej, jag trodde väl inte det! Självklart var jag ute idag igen, men dagens löprunda var mest avsedd som en social runda, plus att jag agerade hare åt Daniel 🙂


Det blev ändå rätt ok…

Även om jag inte alls tog ut mig, utan sprang och småkollade så att jag pushade Daniel tillräckligt hårt, så fick jag till en helt ok tid på ett enkelvarv.

Det är en grym känsla när kroppen svarar när hjärnan säger åt den att springa snabbare eller ta i lite mer i uppförsbackarna. Oavsett vilken sport jag håller på med, så kan jag inte ljuga… Jag gillar när det går bra!

Nu dröjer det innan jag får sällskap av Daniel i spåret igen, men innan dess, så ska jag försöka få till ytterligare något eller några pass, så att jag kan fortsätta att vara lite småkaxig, både mot honom och här i bloggen 😉

Om (när?) han drar förbi mig konditionsmässigt, så kommer jag ju att få äta upp det här, men det är en risk jag får ta helt enkelt…

Ha det bäst där ute!

Ibland ska man lyssna på den lilla delen av hjärnan som säger ”Låt bli”, men det är inte speciellt lätt, när man är så envis som jag är. Efter dagens alla bestyr så tyckte stora delar av mig att det var dags att testa spåret igen, trots att mina benhinnor har börjat trilskas lite igen.

Det blev ett snabbt varv, faktiskt det snabbaste varvet någonsin, så det är nästa, men bara nästan, värt smärtan i benhinnorna efteråt.


Bara ett varv, men ett snabbt sådant…

När jag kom hem och var riktigt nöjd med att ha tagit mig runt på drygt 10,5 minut, så var jag tvungen att kolla vad världsrekordet på en mil är. Det är alltså fyra gånger så lång sträcka som jag sprang och de pinnar runt den sträckan på knappt 26 minuter och 18 sekunder, vilket alltså är drygt 6:30 per ”varv” i spåret och så håller de på fyra varv i sträck!

Jag tyckte att jag sprang på rätt bra, men jämför man, så är det ju nästan barnsligt  långsamt!

Ha det bäst där ute!