En av de negativa sakerna med att börja jobba igen efter en lÃ¥ng semester (förutom iväg tidigt och hem sent, alldeles för mycket att göra, inte hinna med nÃ¥gonting hemma, knappt träffa barnen…) är att stänga in ben och fötter i en massa kläder igen!
Mina fötter vill inte vara instängda…
Jag kan inte ha utvecklats sÃ¥ mycket frÃ¥n att vi knatade omkring i djurhudar och ägnade oss och att mÃ¥la pÃ¥ grottväggar, för sÃ¥ fort det gÃ¥r sÃ¥ drar jag av mig skorna och gÃ¥r barfota. Om det inte vore för att ”samhället tittar snett pÃ¥ det”, sÃ¥ skulle jag med lätthet kunna Ã¥ka ner pÃ¥ stan barfota, men eftersom jag själv tittar lite snett pÃ¥ folk som faktiskt gör det, sÃ¥ drar jag i alla fall pÃ¥ mig ett par skor dÃ¥.
Sen är det ju det där pÃ¥fundet med lÃ¥ngbyxor! Vad är själva grejen med det egentligen? Varför kan man inte fÃ¥ visa lite ben bara för att man ska ”se respektabel ut”? Självklart sÃ¥ vänjer man sig tyvärr rätt sÃ¥ snabbt med att ha benen instängda, men när man drar pÃ¥ sig ett par lÃ¥ngisar för första gÃ¥ngen pÃ¥ nÃ¥gra veckor, dÃ¥ är det inte roligt. Jag har ett jättestarkt minne frÃ¥n när jag var liten och vi hade varit utomlands i nÃ¥gra veckor, säkert tre veckor eller nÃ¥tt och när vi ska Ã¥ka hem, sÃ¥ mÃ¥ste jag dra pÃ¥ mig ett par lÃ¥ngbyxor pÃ¥ flygplatsen. Usch! Kan fortfarande komma ihÃ¥g känslan av att benen blev instängda. Vanligtvis sÃ¥ har jag inte speciellt mÃ¥nga minnen alls frÃ¥n min barndom, sÃ¥ tydligen satte lÃ¥ngbyxorna djupa spÃ¥r i min hjärna.
Sen har vi ju hela diskussionen om vad som är ”ok” för killar att ha pÃ¥ sig och vad som är ”ok” för tjejer att ha pÃ¥ sig, men det är en sak som jag redan orerat om här i bloggen, sÃ¥ ”enough is enough” som det sÃ¥ fint heter…
Ha det bäst där ute!
Jag knallar omkring i mina sandaler tills första snön kommer. Folk får tycka vad de vill, men jag har ingen fotsvett i varje fall!
Bra där Jeanette!