För ungefär en halvtimme sen konstaterade jag en sak… En gammal man som jag ska helt enkelt inte ut i skogen och rusa runt som en 25-åring! Jag är jättetrött i mina ben och mina stackars benhinnor gnäller varje steg jag tar, men till mitt försvar så måste jag säga att löprundan igår inte gick av för hackor!


Ser inte så farligt ut, men jobbigt var det…

Eftersom min kära telefon äntligen ville hitta en satellit, så startade jag löpningen förföljd av RunKeeper. Därför tänkta jag att jag skulle ta en lite annan tur än den vanliga grusvägen, så full av energi älgade jag iväg längs de utstakade löpspåren. Efter en dryg kilometer kom jag ut på en annan grusväg och tänkte att, varför inte testa den en bit. Jag vet att när jag sprang den förra sommaren, så var den väldigt gropig, men nu hade de faktiskt fixat till den. Tyvärr hade de fyllt ut med typ makadam, så det var inte helt bekvämt att springa på, så när en trevlig grusväg dök upp till vänster, så var jag inte långsam med att vika in där. Det skulle jag inte har gjort!

Första biten var helt underbar med bra underlag och jättefin skog runt omkring. Tyvärr så tätnade skogen efter ett tag och underlaget gick från att vara fast och lättsprunget, till att bli lerigt och tokjobbigt! En bit innan jag vände så ägnade jag mer energi åt att hoppa mellan gytjepölar än att faktiskt springa. När vegetationen sen inkräktade så mycket på ”vägen” så jag fick leka plog med benen, då var det inte roligt längre. Att vegetationen bestod av ungefär 98% brännässlor gjorde ju inte saken bättre direkt. Varje steg kände jag hur jag blev mer och mer bränd och jag såg redan då fram emot känslan när jag kom hem, eller för att inte prata om dagen efter!

När jag sen kom fram till någonting som mer liknade en gytjepöl än en väg och jag dessutom var tvungen att krypa under nedfallna träd för att komma fram, då gav jag helt enkelt upp och vände, åter igen igenom de underbara brännässlorna så klart!

När jag väl kom tillbaka till grusvägen så var en stor del av mina sparade krafter förbrukade, så det var bara att köra på ren vilja hela vägen tillbaka. Självklart så sprang jag ju ifatt tre tjejer som var ute med sina hundar och för att inte ge de allt för stora mardrömmar, om en halvknubbig flåsande farbror, så var jag ju tvungen att anstränga mig lite extra tills jag passerat dem och lämnat de bakom mig i storskogen!

Väl hemma var jag tvungen att lägga mig på altanen i fem minuter och bara andas, för att över huvud taget ha en chans att bli människa igen, men vad är det man säger? Det var skönt efteråt? Jo, men det stämmer faktiskt… När jag väl satt i stolen i uterummet och spelade med Carin, så var jag rätt nöjd med mig själv…

Ha det bäst där ute!

Direktlänk

2 kommentarer hittills

  1. Lera och terräng som är så härligt…?! 😀

  2. Jo, LITE terräng är roligt, men det finns gränser för hur mycket lera som är ok…

Posta din kommentar nu