Idag bestämde vi oss för att bege oss mot det stora badhuset här i Uppsala, nämligen Fyrishov, för att bada med de tre största barnen. Det var väldigt länge sen som vi faktiskt gjorde någonting tillsammans med de som faktiskt ”kan göra nått”, så vi hade raggat upp barnvakt åt Nike och sen bar det av. Nästa stopp bassängen!

Någonting som alla verkligen uppskattade, var vattenrutschkanan och för första gången, så åkte nu Indra helt själv och gissa om hon tyckte att det var roligt. Hon är helt vild i vattnet och är inte det minsta rädd för någonting.

Med ett kort avbrott i solen bredvid min älskade fru, så var jag i vattnet från strax före elva och fram till att vi åkte en stund efter halv två, så när jag satt i bastun och värmde mig, så var det nästan så att jag kunde se hur huden slätade ut sig igen.

Efter lite för många timmar och lite för lite mat, så var alla både hungriga och törstiga och vad passar då bättre än att styra kosan mot närmaste Donken? Väl där blev det en beställning som inte gick av för hackor…

1 Quarter Pounder Cheese & Co med plus meny
1 Quarter Pounder Cheese & Co utan ost
1 Big Tasty® Bacon & Co med plusmeny
20-bitars Chicken McNuggets & Co
1 Cheeseburgare
1 Apelsinjuice 

Efter allt svullande blev det också en sväng till det stora småländska varuhuset för att shoppa en liten möbel till lekrummet, som har genomgått en liten förändring, så efter hemkomst var det bara att dra på sig handy-man-byxorna och börja skruva möbel. Inte världens mest avancerade möbel, men i alla fall.

Någonting som inte heller är så avancerat, är att springa, men trots det totalt oavancerade i just den aktiviteten, så snörade jag på mig löpardojjorna och tog mig ut för en liten fight med min kondition och den här gången tycker jag faktiskt att jag vann, i alla fall nästan hela vägen hem. De första fyra kilometerna gick förvånandsvärt bra med bara donkenmat som energi. Kunde till och med låta tankarna jobba lite och en sak som fångade min uppmärksamhet, var den här skylten.

Mötesplats mitt i skogen?

Skylten står alltså tre kilometer in i skogen på en gammal grusväg, som där inte är mer än två hjulspår i marken och snudd på för trång för en enda bil att komma fram. Det som gör att hjärnan börjar jobba ännu mer, är att ungefär 300 meter längre in, så slutar vägen helt plötsligt och det är inte mer än en bredare stig. Tankarna började då skena iväg lite. Hur såg det ut här när skylten sattes upp? Självklart var vägen bredare och användes betydligt oftare än en gör idag. Tog den slut där den tar slut idag, eller var det så att den fortsatte vidare och kom ut på andra sidan skogen? Kanske skulle göra lite efterforskningar för att stilla nyfikenheten?!

Blev en rätt bra löptur till slut…

Var faktiskt en riktigt skön runda, så om några dagar, så är det nog dags igen. Mot en lite slankare mage och en klart bättre kondition!

Nu är det nördtid i mitt rum som gäller!

Ha det bäst där ute!

Direktlänk

Inga kommentarer hittills

Posta din kommentar nu