Ibland så måste man trotsa vädret lite i det här landet, om man ens ska kunna komma utanför huset, så idag när Mio hade varit hemma och ätit lunch, så bestämde jag mig för att lasta in Nike i vagnen och styra den ner mot affären. Jag hann däremot inte mer än utanför dörren innan jag började tvivla på vad det var jag höll på med egentligen…


Är det här som brukar kallas, hänger i luften…

Med min vanliga envishet, så knatade jag i alla fall på ner mot ”centrum” och höll alla tummar jag kunde, för att vädergudarna skulle vara på vår sida under hela vår promenad och efter ett bra tag, så såg det faktiskt ut som att mina böner blev hörda!


Det är fortfarande torrt och fint på gatorna…

Efter det obligatoriska ”hohoandet” i tunneln under järnvägen, så stegade jag med bestämda steg vidare mot målet och det var då jag kände den! En regndroppe! Men det var bara en. En enda stackars droppe som måste ha slitit sig från sina kompisar och nu hade (o)turen att träffa just mig. De sista stegen innan vi kom fram till affären, kom däremot hans kompisar också nedramlandes från himlen, men det var inte ens så att det störde. Däremot så stod en kille före mig i kön vid kassan och han var totalt genomblöt, men när jag tittade ut så sken solen… Tydligen så hade det öppnat sig precis när vi var inne och shoppade, så när vi kom ut möttes vi av det här…


Nu var det en aning blötare än när vi gick in…

På vägen hem, så gick jag och övervägde om jag skulle testa någon form av soldans, för att hålla regnet borta hela vägen tills vi var i säkert förvar igen, men kom fram till att vi gärna bor kvar i hålan några år till. Som tur var, så behövdes ingen soldans, utan solen sken och värmde helt underbart, hela vägen hem. Efter fem minuter hemma däremot, så hände det här…

Det jag sitter och funderar på nu, är om jag borde ha köpte en Triss-lott när jag var nere vid affären, eller om all min tur gick åt för att hålla regnet borta under vår promenad.

Ha det bäst där ute!

Idag inleddes dagen ännu tidigare än vanligt, men den här gången var faktiskt alla barn helt oskyldiga, utan den här gången var det någonting helt annat som orsakade denna arla morgon. Det var nämligen så att jag var inbokad som chaufför och självklart så var avgångstiden strax för klockan sju, så avfärd hemifrån hålan skedde redan klockan fem.

Tyvärr fick jag bara agera chaufför den här gången och jag måste ju erkänna att jag är lite smått avundsjuk, men nästa gång är det kanske vår tur att lyfta från gamla Svedala och landa i något varmt och trevligt land.

När jag kom hem igen en bit efter sex, så lyssnade jag noga och jag skulle höra en massa barngnäll, men icke! Det var knäpptyst, så jag smög in i sovrummet så tyst som jag bara kunde, bara för att mötas av en superpigg Nike som inte ville annat än gå upp, så halv sju blev det uppstigning för mig och Lill-Nike.

Nu rullar Teletubbies på dumburken, vilket ger mig några minuters lugn och ro för att uppdatera er kring min händelserika morgon.

Ha det bäst där ute!

Idag på eftermiddagen så drog Carin in till stan för lite ”Carin-tid”, så det var jag och barnen hemma, så när det drog ihop sig för middagstid, så insåg jag att det var jag mot grytorna som gällde! Fick för mig att variera lite, så in i med näsan i frysen och kolla vad som fanns att tillgå och tillslut så fastnade jag för bacon.

Sökning på Google gav, inte helt oväntat, resultatet i pasta, med baconsås och naturligtvis så fastnade jag för det lite onyttigare alternativet med ost. När allting väl stod på bordet kom Indra och frågade vad det skulle bli för mat och när svaret blev ”Pasta med baconsås” kom en spontan slickning runt munnen och en klappning på magen. Det är nämligen en av hennes favoriträtter… Mammas version! En smakbit senare, tittade hon på mig med tårar i ögonen och talade om att det inte smakade så gott.

Som tur var, så hittade jag en ”Mamma-pasta-låda” i frysen, så in med den i micron och några minuter senare satt en supernöjd Indra och smaskade i sig en gigantisk portion… med Mamma-pasta! Tänk att Mamma kan rädda situationen utan att ens vara hemma!

Någon timme senare vad det minsta barnet i säng och jag vågade mig ut i köket för att ta en fight mot disken.


Ingen vacker syn innan direkt…

Åter igen kavlade jag upp ärmarna och kastade mig över utmaningen och en full diskmaskin senare och ett antal handdiskningar senare, så kunde man faktiskt se bänken igen.


Efter lite fixande så ser det betydligt bättre ut…

Eftersom både Nova och Mio sover hos kompisar, så är jag nu helt ensam om att vara vaken i huset, så nu blir det soffläge med OS på dumburken.

Ha det bäst där ute!

För ungefär en halvtimme sen konstaterade jag en sak… En gammal man som jag ska helt enkelt inte ut i skogen och rusa runt som en 25-åring! Jag är jättetrött i mina ben och mina stackars benhinnor gnäller varje steg jag tar, men till mitt försvar så måste jag säga att löprundan igår inte gick av för hackor!


Ser inte så farligt ut, men jobbigt var det…

Eftersom min kära telefon äntligen ville hitta en satellit, så startade jag löpningen förföljd av RunKeeper. Därför tänkta jag att jag skulle ta en lite annan tur än den vanliga grusvägen, så full av energi älgade jag iväg längs de utstakade löpspåren. Efter en dryg kilometer kom jag ut på en annan grusväg och tänkte att, varför inte testa den en bit. Jag vet att när jag sprang den förra sommaren, så var den väldigt gropig, men nu hade de faktiskt fixat till den. Tyvärr hade de fyllt ut med typ makadam, så det var inte helt bekvämt att springa på, så när en trevlig grusväg dök upp till vänster, så var jag inte långsam med att vika in där. Det skulle jag inte har gjort!

Första biten var helt underbar med bra underlag och jättefin skog runt omkring. Tyvärr så tätnade skogen efter ett tag och underlaget gick från att vara fast och lättsprunget, till att bli lerigt och tokjobbigt! En bit innan jag vände så ägnade jag mer energi åt att hoppa mellan gytjepölar än att faktiskt springa. När vegetationen sen inkräktade så mycket på ”vägen” så jag fick leka plog med benen, då var det inte roligt längre. Att vegetationen bestod av ungefär 98% brännässlor gjorde ju inte saken bättre direkt. Varje steg kände jag hur jag blev mer och mer bränd och jag såg redan då fram emot känslan när jag kom hem, eller för att inte prata om dagen efter!

När jag sen kom fram till någonting som mer liknade en gytjepöl än en väg och jag dessutom var tvungen att krypa under nedfallna träd för att komma fram, då gav jag helt enkelt upp och vände, åter igen igenom de underbara brännässlorna så klart!

När jag väl kom tillbaka till grusvägen så var en stor del av mina sparade krafter förbrukade, så det var bara att köra på ren vilja hela vägen tillbaka. Självklart så sprang jag ju ifatt tre tjejer som var ute med sina hundar och för att inte ge de allt för stora mardrömmar, om en halvknubbig flåsande farbror, så var jag ju tvungen att anstränga mig lite extra tills jag passerat dem och lämnat de bakom mig i storskogen!

Väl hemma var jag tvungen att lägga mig på altanen i fem minuter och bara andas, för att över huvud taget ha en chans att bli människa igen, men vad är det man säger? Det var skönt efteråt? Jo, men det stämmer faktiskt… När jag väl satt i stolen i uterummet och spelade med Carin, så var jag rätt nöjd med mig själv…

Ha det bäst där ute!

Vissa dagar så ska man helt enkelt inte ens försöka ta sig iväg, för det blir bara fel. Den här dagen inleddes precis så!

Planen för dagen var att lämna iväg lill-Nike och sen ta med resten av klanen och åka till Fyrishov och bada igen, eftersom förra gången vi var där, var väldigt uppskattat av alla. Morgonen börjar rätt hyffsat, även om det  tar lite för lång tid, för att vi ska hålla tidsplanen fullt ut. När vi väl har lastat in tre av fyra barn i bilen och är redo för avfärd, så ringer telefonen och det är ett samtal som jag bara måste ta. Ytterligare en kvarts försening alltså…

Bättre sent än aldrig så kom vi i alla fall iväg och nästa anhalt var Fyrishov och resan dit gick faktiskt helt utan incidenter, dessutom övningskörde Carin, så vi fick till och med till lite träning (du är sååå duktig Älskling!!), men sen började det!

När jag lastat ur Indra ur bilen, så gör jag som jag brukar, nämligen stänger dörren, vilket i vårt fall, betyder trycker på en knapp. Hon står då och tittar när dörren åker igen och jag börjar plockar ur grejer från bilen.

”- Pappa, jag vill ha min kloss”, är det sista jag hör henne säga, innan jag kastar en blick runt bilen till hennes sida, precis lagom för att se dörren stängas med hennes fingrar i vägen och jag kan säga att hade jag hållit det tempo jag hade från bakluckan fram till sidodörren, i hundra meter, så hade OS-guldet varit självklart! Ett ryck i handtaget och dörren öppnades och fingrarna kom loss. Det kan inte ha tagit mer än någon sekund, men det var Väldigt långa sekunder kan jag lova!


Antar att alla ska klämma sig i en bildörr någon gång…

Carin rusade in med henne och började kyla direkt, för att minska svullnaden, så det kunde nog ha blivit mycket värre om hon inte varit så snabb!

Jag skulle då plocka med mig väskorna och gå in med Nova och Mio och för att se hur det gick för Indra, men då kom nästa bakslag. Väskorna stod packade snyggt och prydligt. Enda problemet var att de inte var i bilen, utan hemma i tvättstugan, så det var bara snällt vända och åka hem igen. Ytterligare en halvtimme senare stegade jag äntligen in på Fyrishov med alla badkläder.

Efter en mycket tveksam start, så blev det en superlyckad dag i vattnet och till och med Indras hand glömdes bort, förutom några enstaka gånger, så om man bortser från starten, så var även den här gången lyckad.

Ha det bäst där ute!

Egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om Teletubbies. Om jag kollar på innehållet, så är det snudd på att jag blir lite småarg, för att det är så dåligt, men nu är det väl inte jag som är målgruppen direkt. Målgruppen verkar däremot fastna för det rejält.


Visar stort intresse för de små liven på teven…

Jag vet att det kanske inte är den mest stimulerande sysselsättningen för en ett-åring, men ibland så är det väldigt skönt att bara ”sätta henne” framför dumburken. Det blir i alla fall några minuters frid, men bara minuter efter att bilden tagits så skriks och gråts det från vardagsrummet. Syskonkärlek ska det tydligen kallas säger dem…

Ha det bäst där ute!

Eftersom jag ibland är lite smått envis (Ja ok då Carin… Väldigt envis…) så var jag ute i skogen och luftade löparskorna idag igen. Tyvärr så kände jag en del i mina benhinnor, så det störde mig lite. Annars kände jag mig hyffsat ”pigg” och det märks att konditionen går snabbt uppåt, så det är roligt. Någonting som var mindre roligt däremot, var strulet med GPS:en, så även den här gången fick jag springa utan RunKeeper igång. Inte riktigt lika peppande att bara höra hur länge man har varit ute, men det är väl bara att gilla läget antar jag. Kanske måste köpa ny telefon kom jag på nu! 🙂


Blev den vanliga klassiska grusvägen eftersom gps:en strulade idag igen…

Någonting annat som störde var min häl. Jag har varit lite öm i min högra häl ett tag och inte på undersidan då, utan liksom på bakdelen. Jättemärkligt! Idag gjorde den sig påmind de första minuterna och efter tre minuter ungefär, så var jag nästan inställd på att jag skulle bli tvungen att vända, men skam den som ger sig! Min envishet övervann även detta och efter ytterligare några minuter så försvann det faktiskt helt.

Även den här dagen avslutades i uterummet, tillsammans med Carin och våra frågor. Tyvärr var inte utgången densamma ikväll som igår, men det bjuder jag på…

Ha det bäst där ute!

Grillning och frågesport…

Trots att regnet hälsar på i princip varje dag, så måste man våga utmana det lite ibland och en sådan utmaning är att planera in grillning flera dagar i förväg! Det hade vi gjort igår! Dagen började ju bra, med strålande sol och hyffsat varmt, men sen så kom regnet, precis som vanligt. Som tur var, så behagade vädergudarna oss under eftermiddagen och kvällen och vi fick till en jättemysig eftermiddag och kväll tillsammans med Per och Jennie!


En underbar grilltallrik…

Vår vana trogen grillades det kött och korv, för att göda ett halvt kompani, men gott blev det!

Efter en superlyckad grillafton blev det till slut lugnt och stilla i huset och jag och Carin satte oss i uterummet och körde lite frågesport.


Frågor och chips i uterummet…

Nu undrar kanske den nyfikne hur det gick i tävlingen… Jag vann så klart 😉

Ha det bäst där ute!

Igår fick Carin ett infall, precis som hon så ofta får. Kastet i lekrummet skulle bli vitt! För er som inte vet vad ett Kast är, så kan jag upplysa er om följande.

Kast:
Den låda, som tidigare användes på tryckerier, med små fack i vilka trycktyperna låg sorterade.  Idag används dessa sätterikaster populärt som så kallade prylhyllor, vari små föremål kan läggas.

Det sista stämmer till 100% här hemma och nu skulle alltså det gamla lite brunaktiga Kastet, få en lite modernare framtoning.


Brunt från början…

Det första som måste göras är att plocka ur alla småsaker och det var en hel del smått som fick plats i alla småfack och sen tog målningen fart. Tur att Carin fick lite hjälp med alla små skymslen.

 
Ett tömt Kast och målning i full gång…

Eftersom trät hängt med sen strax efter Jesus födelse och haft en liten stund på sig att torka så sög det åt sig färgen ungefär lika girigt som en tvättsvamp, så det räckte inte riktigt med att måla en gång, men skam den som ger sig och ett antal vändor senare, så började det likna någonting.

 
Blev ju riktigt bra när det väl blev färdigt…

Nu har ännu en sak här hemma fått en lite modernare prägel. Det passar mig, som är så fruktansvärt modern av mig…

Ha det bäst där ute!

Ibland så blir jag så jävla trött på att saker och ting inte funkar som de ska och idag var det dags igen! När lördagspizzan låg som en stor gigantisk degklump i magen och jag var mättare än jag varit sen förra lördagspizzan, bestämde jag mig för att det nog fick bli en sväng i skogen, för att lufta löparskorna lite, så när det minsta knytet stoppats i säng, så skred jag till verket. Löpardojjor på, musiken i ören och sen styrde jag kosan mot min vanliga startplats. Väl där började trasslet!

Som vanligt drog jag igång RunKeeper och väntade på att allting skulle hoppa igång, men icke sa Nicke!
.

Jag försökte stänga av och sätta på GPS:en ett antal gånger. Stängde av och startade om mobilen flera gånger och svor säkert tillräckligt många gånger för att fylla minst en av våra ”svärburkar” där hemma. Det gick till och med så långt, att jag var på väg att gå hem, eftersom skiten helt enkelt vägrade att starta! Efter säkert tio minuter av trassel, så insåg jag att det helt enkelt inte skulle funka idag, så jag fick springa utan GPS. Inte alls lika roligt att höra en tant predika om att jag hela tiden har sprungit 0 kilometer, men jag kämpade på ändå och eftersom jag visste vilken tid jag siktade på för att komma under 5 minuter per kilometer, så gick det faktiskt helt ok till slut…


Helt okej tempo, trots att jag saknade ”tanten” som tjatade om tempo hela tiden…

Efter avslutade löprunda, blev det lite frågesport tillsammans med Carin, innan nördrummet fick besök och lördagsgodiset hälldes upp i min godisskål!

Ha det bäst där ute!

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Helt plötsligt när jag sitter med kaffekoppen i handen och blickar ut över gräsmatttan, så dyker en gammal klassisk svensk låt upp i mitt huvud. Fråga mig inte varför, för just nu så skiner faktiskt solen, men tittar man lite längre bort, så är molnen på antågande, så det blir väl som igår gissar jag, jättefint på förmiddagen men sen kommer regnet.

Både jag och Carin blir mer och mer sugna på att börja resa lite. Problemet är bara att det kostar så förbaskat mycket pengar om man ska iväg hela familjen, men det gäller väl bara att prioritera antar jag, för det finns ju andra barnfamiljer som reser titt som tätt.

Vi håller dessutom på att planera för vår kommande bröllopsresa och jag tror att vi börjar komma fram till var vi ska åka, så nu återstår bara att planera, fixa barnvakt, få semester från jobbet, spara ihop lite mer pengar och sen boka… piece of cake…

Ha det bäst där ute!

Pinnar och staket i soffan…

Visst är det fantastiskt när man kan ha samma intresse som sin ”andra hälft”?!

Just nu slappar jag i soffan framför tv:n och slökollar på Diamond league, friidrott alltså för er som inte har koll. Någon som däremot har stenkoll, är min underbara fru.


Den ena svettas och den andra fryser…

Helt plötsligt dyker en tjej upp i rutan och hon står och laddar för att ta sig över en ribba som ligger närmare fem meter upp i luften. Då kommer följande kommentarer från min vänstra sida…

– Den där grenen är i alla fall helt störd!
– Vad är det den heter… Pinnhopp?
– Har man egen pinne?

Bra Älskling! Pinnhopp borde det ju heta 😉

Nästa stora grej som visas är ett antal killar, på rad som laddar för att springa rakt fram och hoppa över en massa hinder. Då uttalar min käresta följande obetalbara kommentar…

– Jaha, då är det dags för 100 meter staket!

Ska staketet vara 100 meter långt eller springer man bara 100 meter bredvid ett staket?

Jag vet att du vet vad det heter, men att komma med dessa små kommentarer, är en av anledningarna till att du numera är min fru…

Ha det bäst där ute!

Lekrum 2.0

Gårdagens besök på IKEA resulterade i att vi kom hem med ytterligare en liten småländsk möbel. Den här gången för att ställa in i lekrummet. Det är nämligen så att när en av våra stationära datorer bestämde sig för att gå i pension, så har vi konstaterat att vi inte behöver en stationär dator där, utan det funkar jättebra med bärbara och en platta.

Så efter att ha låtit allting stå några månader, utan att göra någonting (vi måste ju tänka på att vi har ett rykte att leva upp till…), så bestämde vi oss för att ta bort skrivbordet från det kombinerade innekontoret/biblioteket/lekrummet och göra det mer och mer som ett rent lekrum.

Nu har de två minsta lite mer yta att leka på…

Efter en hel del piffande och fixande, mestadels av Carin, så blev rummet faktiskt riktigt bra, så nu har de ännu större yta att fördela sina leksaker på. Alltså ännu jobbigare för oss att städa, men vad gör man inte för de små liven?

Ha det bäst där ute!

Idag bestämde vi oss för att bege oss mot det stora badhuset här i Uppsala, nämligen Fyrishov, för att bada med de tre största barnen. Det var väldigt länge sen som vi faktiskt gjorde någonting tillsammans med de som faktiskt ”kan göra nått”, så vi hade raggat upp barnvakt åt Nike och sen bar det av. Nästa stopp bassängen!

Någonting som alla verkligen uppskattade, var vattenrutschkanan och för första gången, så åkte nu Indra helt själv och gissa om hon tyckte att det var roligt. Hon är helt vild i vattnet och är inte det minsta rädd för någonting.

Med ett kort avbrott i solen bredvid min älskade fru, så var jag i vattnet från strax före elva och fram till att vi åkte en stund efter halv två, så när jag satt i bastun och värmde mig, så var det nästan så att jag kunde se hur huden slätade ut sig igen.

Efter lite för många timmar och lite för lite mat, så var alla både hungriga och törstiga och vad passar då bättre än att styra kosan mot närmaste Donken? Väl där blev det en beställning som inte gick av för hackor…

1 Quarter Pounder Cheese & Co med plus meny
1 Quarter Pounder Cheese & Co utan ost
1 Big Tasty® Bacon & Co med plusmeny
20-bitars Chicken McNuggets & Co
1 Cheeseburgare
1 Apelsinjuice 

Efter allt svullande blev det också en sväng till det stora småländska varuhuset för att shoppa en liten möbel till lekrummet, som har genomgått en liten förändring, så efter hemkomst var det bara att dra på sig handy-man-byxorna och börja skruva möbel. Inte världens mest avancerade möbel, men i alla fall.

Någonting som inte heller är så avancerat, är att springa, men trots det totalt oavancerade i just den aktiviteten, så snörade jag på mig löpardojjorna och tog mig ut för en liten fight med min kondition och den här gången tycker jag faktiskt att jag vann, i alla fall nästan hela vägen hem. De första fyra kilometerna gick förvånandsvärt bra med bara donkenmat som energi. Kunde till och med låta tankarna jobba lite och en sak som fångade min uppmärksamhet, var den här skylten.

Mötesplats mitt i skogen?

Skylten står alltså tre kilometer in i skogen på en gammal grusväg, som där inte är mer än två hjulspår i marken och snudd på för trång för en enda bil att komma fram. Det som gör att hjärnan börjar jobba ännu mer, är att ungefär 300 meter längre in, så slutar vägen helt plötsligt och det är inte mer än en bredare stig. Tankarna började då skena iväg lite. Hur såg det ut här när skylten sattes upp? Självklart var vägen bredare och användes betydligt oftare än en gör idag. Tog den slut där den tar slut idag, eller var det så att den fortsatte vidare och kom ut på andra sidan skogen? Kanske skulle göra lite efterforskningar för att stilla nyfikenheten?!

Blev en rätt bra löptur till slut…

Var faktiskt en riktigt skön runda, så om några dagar, så är det nog dags igen. Mot en lite slankare mage och en klart bättre kondition!

Nu är det nördtid i mitt rum som gäller!

Ha det bäst där ute!

Hur mycket väger pengar?

Under åren så har vi, mer eller mindre lyckat, haft en ”svärburk” där man helt enkelt får lägga en krona om man svär. Fram till för några år sen, så funkade det faktiskt riktigt bra. Både vi vuxna och Nova och Mio stoppade pliktskyldigt ner en krona varje gång en svordom slank ut. Tyvärr så har den burken även fungerat som uttagsautomat, eftersom det oftast är de enda kontanterna som finns hemma, men igår så fick jag nog på att det hela tiden nallades på vår lilla besparing, så det var bara att börja räkna och se hur mycket som fanns kvar av alla svärpengar.

Efter en bra stunds räknande, så kom jag fram till att det, trots en massa nallande, fanns kvar 5299 kronor och hur mycket jag än letade, så hittade jag inte en till krona här hemma, så det fick bli den irriterande summan, en krona ifrån en jämn hundralapp.

Nu till nästa problem! Vad gör man med 5299 kronor i mynt? Vad jag har hittat så finns det ett bankkontor som har en mynträkningsmaskin och den ligger mitt på stan. Problemet är bara att mynten väger en hel del, plus att de ligger i två ordentliga glasburkar. Efter att ha kollat på flera olika kontor, som ligger lite bilvänligare till, fick jag besked från Swedbank på Kungsgatan, att det enda kontor som har en mynträknare, är just det som ligger mitt på Stora torget. Eftersom jag skymtade en skylt om att man behövde ha ett kort, för att sätta in pengar, så frågade jag henne på Kungsgatan om det, så jag slapp bära alla pengar i onödan.

Självklart behövde man inget kort för att sätta in pengar, utan det viktiga var att man hade ett konto i banken och det har jag, så det var lugnt så här långt. Nu var det bara att börja bära de två gigantiska glasburkarna till banken. För er som undrar, så väger 5299 kronor, fördelat på 2539 stycken enkronor, 206 stycken femkronor och 173 stycken guldtior, 20 kilo och 872 gram. Utöver detta kommer sen glasburkarna, som säkert väger fem kilo styck!

När jag väl stolpade in på banken med begynnande kramp i armarna och med svetten pärlandes i pannan, så satt det naturligtvis en lapp om hur man skulle göra och punkt 1 på den väldigt byråkratiska listan var, inte helt oväntat, ”Sätt in ditt kort”. Lätt frustrerad gick jag fram till en kille i infodisken och frågade hur jag skulle göra om jag inte hade något kort, men var kund i banken.

– Ja du, då blir det svårt!

Då blir det svårt?? Betyder det att det inte går alls eller att det blir bökigare att sätta in pengarna, undrade jag då med stigande irritation.

– Ja, du måste ha ett kort för att kunna sätta in pengar!

Självklart så insåg jag rätt snabbt att det inte var lönt att ens inleda ett tjafs med den torra banktjänstemannen på andra sidan disken, utan efter att ha ifrågasatt varför deras andra kontor då säger att det viktigaste var att jag hade ett konto, så tog jag mina glasburkar och kämpade mig tillbaka till bilen igen.

Bra jobbat Swedbank!

En mindre lyckad trip in till stan alltså och pengarna ligger fortfarande kvar i glasburkarna och inte på ett konto, där man inte kan nalla av dem hela tiden!

Ha det bäst där ute!

Många bilder blir det…

Om det sitter någon som hängt med i bloggen ett tag och som dessutom är begåvad med ett extremt bra minne, så vet ni att vår kamera ”gick sönder” för drygt två år sen och att vi då var lite för ”snåla” för att laga den, utan valde snålvarianten, att skaffa en kortläsare till datorn. Det har ju fungerat klockrent, ända tills datorn som läsaren satt i valde att helt enkelt sluta fungera. Så där satt vi med en kamera med trasig usb-port och en kortläsare i en trasig dator. Ni som känner mig tycker nog inte att det är så konstigt, att det stannade vid det här scenariot ett tag, men idag så, fick jag äntligen ”tummen ur”.

Nu har jag alltså flyttat kortläsaren till min superburk i mitt nördrum istället, så nu kan vi äntligen tömma kameran. Det jag inte hade insett, var att jag nu helt plötsligt har 2775 bilder att gå igenom, men kvällen är ju ung…

Ha det bäst där ute!

Igår insåg jag att det var oundvikligt! Jag är nu officiellt en idiot!

Gårdagen bestod till, ungefär 90%, av regn så när alla gäster hade åkte hem och huset började lugna ner sig (läs: de minsta barnen lagt sig), så kom jag självklart på den befängda idén att ta mig ut på en löptur! Bara där börjar man ju ana oråd, men det stannar ju inte där så klart, för när löparskorna satt på fötterna och lurarna i öronen, så styrde jag kosan mot spåret. För er som inte testat ett skogspår så där direkt efter att det slutat hällregna, så kan jag här bjuda på en liten bild av hur spåret såg ut.

Trots detta så tog jag mig runt och på en tid som var rätt skaplig i alla fall, med tanke på att det var en aning trögsprunget. Väl hemma i soffan, så hörde jag hur godispåsen hånade mig, ändå från mitt rum, men jag stod emot!


En rätt acceptabel tid trots leran…

Nu får det nog blir några dagars vila, så att mina stackars ben hinner återhämta sig, men sen så, då blir det att nöta igen, så att jag kan trycka i mig lite godis med gott samvete.

Ha det bäst där ute!

Ibland så händer saker i livet, som man helt enkelt inte kan låta bli att blogga om. Den sista tiden har det hänt en hel del i mitt liv och vissa saker förtjänar faktiskt att bloggen sparkas igång igen.

När jag var och handlade i lördags, så hände någonting som fick mig att börja tvivla på hur vissa människor tänker, eller om det helt enkelt är så att det finns vissa som ser allt och då menar jag allt här i livet, som en tävling! Den här gången gällde det en sån viktig sak som vilken potatis som såg färskast ut, så nu fattar ni ju att det är allvar!

Jag stegade i alla fall fram till färskpotatisen i godan ro och förberedde mig mentalt på att stanna där några minuter, för att plocka ut de minsta, som blir godast i ugnen. På Willys där jag handlar, finns det tre stycken potatisbyttor bredvid varandra och i alla tre är det ”vanlig” färskpotatis. Som den teoretiker jag är, så såg jag snabbt att den längst bort var upptagen och att de två första var lediga och för att minimera kön, så valde jag naturligtvis att ställa mig vid den i mitten. Nu var det så att precis när jag börjat plocka potatis, så tar kvinnan vid den innersta byttan ett steg närmare mig, vrider misstänksamt på huvudet och spanar in ”min” potatis.

Jag tar det hela med ro och känner mig trygg vid min bytta, men då händer det… Hon lutar sig lätt åt höger och petar på några av potatisarna i ”min” bytta! Sen glider hon diskret ytterligare en halvmeter åt höger och står nu nästan mer framför min potatisbytta, än framför sin egen och nu börjar det bli riktigt pinsamt! Hon börjar helt sonika att plocka potatis mitt framför näsan på mig! Hon tar bokstavligt talat potatisar precis framför min hand! Hon rotar runt lite och fortsätter att, helt ogenerat, plocka potatis som jag redan siktat in mig på!

Efter en liten stund, så tittar jag upp från mitt potatisletande och söker hennes blick och får helt enkelt en lite halvt irriterad blick tillbaka, precis som att det var jag som inkräktade på hennes revir. Jag väljer då att vika ner mig i kampen om potatisarna och säger helt enkelt

– Då får väl jag plocka ur din då!

Reaktionen jag fick då, var inte ett förläget ”förlåt” eller något annat ursäktande, nejdå jag fick helt enkelt svaret att

Aaa, men dina ser mycket färskare ut!

Jag bemödade mig inte ens med att starta någon konversation kring färskheten på potatis, som såg identisk ut, för jag vet ju inte, hon kan ju faktiskt ha varit en expert på just färskpotatis…

En annan stor sak som ”hände” för någon timme sen, var att jag nu äntligen bytt ut högtalarna i uterummet mot en storlek större!

Som om det inte var nog, har jag dessutom ställt in en liten trevlig baslåda också. Allt för även kunna njuta av lite musik ute också!

Utöver potatisfight och högtalaruppgraderingar, så har jag också gått och gift mig, men mer om det senare… Gäller ju att prioritera lite 😉

Ha det bäst där ute!