Jag är helt övertygad om att det har hänt alla nÃ¥gon gÃ¥ng och mig hände det sÃ¥ sent som i morse! Ni vet det där när man tex kliver in pÃ¥ en trottoar och hamnar precis bredvid en annan människa, som gÃ¥r Ã¥t samma hÃ¥ll och gÃ¥r precis lika snabbt som du! Den där känslan som uppstÃ¥r när bÃ¥da märker att ”oj, nu gÃ¥r vi här bredvid varandra, men vi känner ju inte varandra…” sÃ¥ försöker man öka tempot lite, men bara lite och helst utan att det märks, för det är ju lite pinsamt trots allt. Det jobbiga är ju att den andra ocksÃ¥ försöker öka takten, vilket gör att man fortfarande gÃ¥r bredvid varandra, bara lite snabbare och mer ansträngt.
Efter nÃ¥gra sekunders pinsamt kämpande, i en takt som är lite för snabb för att vara bekväm, sÃ¥ slÃ¥r man av pÃ¥ tempot och taggar ner lite, ungefär samtidigt som den andra inser precis samma sak, sÃ¥ gÃ¥r man fortfarande där, bredvid varandra, i det tempo som bÃ¥da höll frÃ¥n början. Ytterligare nÃ¥gra pinsamma sekunder, som känns som minst en kvart för en blyg och folkskygg Svensk, sÃ¥ infinner sig nÃ¥gon form av samförstÃ¥nd och den ena ökar och den andra minskar. Självklart fortfarande utan en min och pÃ¥ ett sÃ¥ naturligt sätt som det nÃ¥gonsin gÃ¥r, för ingen vill ju visa att man anpassar sig, för ve och fasa om man skulle ”erkänna” att det är lite jobbigt att hamna bredvid nÃ¥gon pÃ¥ det där sättet!
För mig hände det alltsÃ¥ i morse, men som tur var sÃ¥ tog eländet slut redan i fas ett, eftersom jag tydligen hade längre ben än min motstÃ¥ndare, sÃ¥ min fartökning gjorde susen och jag kunde, pÃ¥ ett helt naturligt sätt, glida in framför honom istället…
Tror att det var det jag behövde idag för att kicka igÃ¥ng kroppen, efter en natt med uppstyckad sömn… Undrar om man kan lägga sig och sova en stund pÃ¥ jobbet?
Ha det bäst där ute!
Inga kommentarer hittills