Det tar sig… sa Micke

Ni som stalkar mig och följer bloggen slaviskt vet det redan och även ni som läser den lite mer ”normalt”, kanske kommer ihåg att jag skrev ett inlägg om att jag höll på att rita upp huset, för ett tag sen.

Nu har jag i alla fall kommit ”lite” längre och nu är det mesta av det befintliga uppritat och det är Mycket mer än vad man ser på bilden. Alla väggar och annat är inritat, så nu är det snart dags för steg två i vårt nästa Stora projekt här hemma 🙂


Det blir mer och mer likt verkligheten…

Det saknas fortfarande en del för att hela ska vara komplett, men jag tar lite varje kväll och jag håller fortfarande på att lära mig programmet, så det är mycket ”gör om, gör rätt”, men det är nästan det som är det roligaste!

Nu ska jag fortsätta fila lite innan sängen ropar så högt att det till och med hörs ut till mig…

Ha det bäst där ute!

Var det någon som för ett ögonblick trodde att mina ömmande benhinnor skulle hindra mig från att ge mig ut i spåret igen? Nej, jag trodde väl inte det! Självklart var jag ute idag igen, men dagens löprunda var mest avsedd som en social runda, plus att jag agerade hare åt Daniel 🙂


Det blev ändå rätt ok…

Även om jag inte alls tog ut mig, utan sprang och småkollade så att jag pushade Daniel tillräckligt hårt, så fick jag till en helt ok tid på ett enkelvarv.

Det är en grym känsla när kroppen svarar när hjärnan säger åt den att springa snabbare eller ta i lite mer i uppförsbackarna. Oavsett vilken sport jag håller på med, så kan jag inte ljuga… Jag gillar när det går bra!

Nu dröjer det innan jag får sällskap av Daniel i spåret igen, men innan dess, så ska jag försöka få till ytterligare något eller några pass, så att jag kan fortsätta att vara lite småkaxig, både mot honom och här i bloggen 😉

Om (när?) han drar förbi mig konditionsmässigt, så kommer jag ju att få äta upp det här, men det är en risk jag får ta helt enkelt…

Ha det bäst där ute!