Ibland ska man lyssna på den lilla delen av hjärnan som säger ”Låt bli”, men det är inte speciellt lätt, när man är så envis som jag är. Efter dagens alla bestyr så tyckte stora delar av mig att det var dags att testa spåret igen, trots att mina benhinnor har börjat trilskas lite igen.

Det blev ett snabbt varv, faktiskt det snabbaste varvet någonsin, så det är nästa, men bara nästan, värt smärtan i benhinnorna efteråt.


Bara ett varv, men ett snabbt sådant…

När jag kom hem och var riktigt nöjd med att ha tagit mig runt på drygt 10,5 minut, så var jag tvungen att kolla vad världsrekordet på en mil är. Det är alltså fyra gånger så lång sträcka som jag sprang och de pinnar runt den sträckan på knappt 26 minuter och 18 sekunder, vilket alltså är drygt 6:30 per ”varv” i spåret och så håller de på fyra varv i sträck!

Jag tyckte att jag sprang på rätt bra, men jämför man, så är det ju nästan barnsligt  långsamt!

Ha det bäst där ute!

Idag kom vi äntligen ut på den första riktiga promenaden sen Nike föddes och, även om ni har extremt svårt att tro det, så gick den faktiskt inte till affären för att köpa glass, godis, läsk, eller andra onyttigheter, utan vi tog faktiskt en sväng runt i vår lilla by och lyckades undvika alla ställen som säljer ovanstående saker.

 
Första promenaden i livet, måste ju dokumenteras… 

Vädret bjöd på både moln och sol och jag tror att vi njöt i fulla drag, alla på våra egna små sätt. Carin njöt nog mest över att kunna gå ordentligt, Nike njöt av att skumpas fram i vagnen och jag njöt över att Carin äntligen är på väg tillbaka till ”sig själv igen” 🙂

Efter promenad och middag, fick vi finfrämmande av Per och Jennie och det blev lite manligt snack om byggplaner och annat för mig och Per. Vad Jennie och Carin dryftade har jag faktiskt ingen aning om, eftersom vi höll oss undan i mitt ”pojkrum” så mycket vi kunde.

När de gått hem och jag redan var igång med att vara så där supermanlig, så passade jag på att sätta upp stången som Indra lyckades dra ner för några dagar sen. Det första jag konstaterade var att den hittills suttit med skruvar som borde passat bättre för att hålla upp en liten pappershållare…

 


Den översta ser lite bättre ut enligt mig…

Självklart så försökte jag se så manlig ut som möjligt under hela processen, men jag vet inte om jag lyckades så där jättebra!?


Inte supermanligt att sätta upp en hängare, men i alla fall…

Nu sitter den en aning bättre och i morgon kommer det första testet, för om jag känner min näst yngsta dotter rätt, så kommer hon att testhänga den i morgon…


Äntligen på plats igen…

Även om det inte är någon stor grej, så är det skönt att den är uppe igen och att det är en mindre sak på ”att-göra-listan”.

Ha det bäst där ute!

Vissa saker blir man mer förvånad över än andra. Till exempel så blev jag inte så där jätteförsvånad över att läsa att Amy Winehouse var död. Det som förvånar mig mer, är nog att det tog så pass lång tid i alla fall. Det är ju inte så att hon levt ett lugnt och stillsamt liv fram till nu och kanske bara tagit ett glas vin på fredagskvällarna.

Jag kan väl inte säga att jag sörjer direkt, men det är klart att det alltid är tragiskt när en så ung person dör, oavsett anledning, men oavsett hur mycket jag än försöker, så klingar orden ”skyll dig själv…” någonstans där inne i hjärnan. Det är ju inte så att hon inte haft möjligheten att få hjälp med sina problem. Hon har haft möjligheten att skaffa den bästa tänkbara vården och hon har kunnat gå före i vilken vårdkö som helst. Trots detta så fortsatte hon att hälla i sig sprit som vi normala häller i oss vatten, en varm sommardag och som om det inte vore nog, så toppade hon detta med att peta i sig ett antal olika droger.

Det enda man kan hoppas på när någonting sånt här händer, är att det öppnar ögonen på andra som är inne på samma bana och kanske, kan hennes tragiska öde hjälpa någon annan att komma in på rätt väg igen, så fler unga personer slipper möta döden lika brutalt tidigt som Amy.

Ha det bäst där ute!

Andra bloggar: Badlands Hyena, Marléne Kopparklint, Min klon är snyggare…, MoonZanna, Genrep, Monstermalla, Jah Hollis, Vicktoria Murawska, Milo Lilja, Singelmamman, I told you I was trouble…, Lampan, Tankar om ”Det”, Sune… The girl, Kulturbloggen, The thing called life, Krulli, Musiknyheter.nu, Världen enligt J, Och så gick ytterligare en dag, Whinar, Karolins kåseri, Örfilar och gladsparkar, Karma är så jävla logiskt
  

Dagarna rullar på och det är om möjligt, ännu svårare att hålla koll på om det är onsdag eller om det är söndag och samtidigt som dagarna ibland känns oändligt långa, så rusar de fram. Det är till exempel väldigt svårt att fatta att det nu är snart två veckor sen Nike föddes.

Även om det är väldigt svårt att hitta på saker, så försöker vi att göra nått så fort tillfälle ges, typ när de stora är hos kompisar och de små sover, så vi brukar ha ungefär 1,5 timme ”ostört”. Dagens ostörda stund spenderades helt enkelt sittande på rumpan i uterummet, med en kopp kaffe i handen och en tomt stirrande blick. Som tur var ringde en kompis och ryckte upp mig ur dimman och talade om att de körde en massa klassiska sommarhits på P3. Så nu sitter jag här och känner mig gammal också, när de spelar en låt som jag tycker känns rätt ”ny” och sen talar de om att den kom 1994… Tack Per! 🙂

Ett annat litet projekt som nu är färdigt, är det som varit på gång ett tag i uterummet. Det kom liksom av sig lite när Nike väl bestämde sig för att titta ut, men nu så… Bättre sent än aldrig 🙂


Det börjar bli en bra samling namn…


Nu får det nog vara bra ett tag…

Jag kan tyvärr inte ta åt mig så mycket av äran, för det enda jag har gjort, är att komplettera med de sista fyra bokstäverna, efter att Nike kommit, annars är det Carin som fixat allting.

Jag ska däremot försöka vara lite manlig och få upp en spotlight så att allting blir lite trevligt upplyst, men det gäller bara att få tid till att göra det också, så vi får väl se när det blir av…

Nu har Nike vaknat och det är snart dags att väcka Indra, så den lugna stunden är över för den här gången.

Ha det bäst där ute!