Ett dygn har gått…

Då är det ett dygn sen som lilla Nike tittade ut och tog sitt första andetag och det har nu börjat sjunka in lite att ja nu faktiskt har fyra barn och inte ”bara” tre.

Efter att Nike blivit rejält besiktigad av farbror doktorn, så packade vi ihop våra saker, sa hej och tack till vår fantastiska barnmorska Malin och lastade in oss i bilen, för avfärd hemåt. Självklart så var vi ju tvungna att stanna till hos mina föräldrar för att visa upp underverket, så de fick klämma och känna lite på det senaste tillskottet i barnbarnsskaran. Det var även första gången för Nova, Mio och Indra att träffa sin lillasyster. Dessutom kom Farbror Daniel dit också, så det blev många nya ansikten på en gång för Nike 🙂

Jag tror att Indra förstod att det var Grynet som vi har pratat om så mycket, för när jag frågade henne vart Grynet var, så pekade hon på Nike och sa där…

Nu ska jag, Carin och Nike sätta oss i soffan och slökolla på en film, under tiden Nike behagar sova. Det gäller att spara på krafterna nu, för nattsömnen framöver lär väl inte bli någon höjdare och för att dessutom fylla på med energi ska vi göra i ordning några smaskiga mackor och sen har jag faktiskt, tro det eller ej, köpt lite godis! Jag lovade ju bara tills Grynet kom, så nu har jag faktiskt gått över tiden med ett helt dygn 😉

Slänger upp några bilder också, som utlovat… Fler kommer, det lovar jag!


Lilla Nike, knappt två timmar gammal…


Ganska precis tre timmar gammal…


Självklart skulle den obligatoriska nålen upp…

Jag är tyvärr för trött för att guida er mer på Internet ikväll, så nu får ni klara er själva tills i morgon…

Ha det bäst där ute!

Välkommen ut lilla Nike!

Välkommen till Världen lilla Nike!

Nu har hon Äntligen kommit ut till oss efter en väldigt lång väntan. Egentligen så räknas det väl knappt som att vi gick över tiden, men de här sista dagarna har känts som en hel evighet!

Men idag var det alltså äntligen dags och allting gick så fruktansvärt snabbt, så jag har inte riktigt fattat än vad det var som hände.

Idag hade vi besök på dagen och allting flöt på som vanligt och inga tecken på att det skulle komma något litet barn idag, sen när Yvonne och Benny hade åkt, kände varken jag eller Carin oss speciellt sugna på att laga mat, så vi bestämde oss för att fuska med mat från Kreta. Jag skulle ändå ut och springa sen, så lite extra energi skadar ju inte!

Så strax före sex, hoppade jag in i bilen och åkte ner för att köpa mat och när jag kom hem strax före halv sju, så kom Carin med kommentaren, ”Inte för att hoppas för mycket, men jag tror att sammandragningarna har blivit lite kraftigare”. Eftersom hon haft sammandragningar i flera månader, så var det ingen jättegrej egentligen.

Vid tjugo i sju så kommer en kraftig värk och Carin ber mig klocka lite för att hålla lite koll och efter tio minuter, så konstaterar vi att nästa värk kommer och efter ytterligare fyra minuter så kommer nästa, som är så stark att hon måste hänga över soffan. Det är då jag börjar ana oråd, så vid kvart över sju ringer jag min mamma och säger att det nog är bäst att hon kommer över för vi måste nog åka in. Sen gick det väldigt snabbt…

Jag ringde till förlossningen och berättade hur det låg till och att det gått väldigt snabbt med både Nova och Mio och Barnmorskan säger att vi är så välkomna in, så efter ytterligare några värkar, så sitter vi i bilen på väg in mot Ackis. Är det någon polis som läser det här så kan jag erkänna direkt, jag körde en bra bit över vad som är tillåtet och med facit i handen, så var det bra!

Väl på Ackis, så fick jag nästintill bära in Carin och innanför dörrarna så kommer de först med ett gåbord, men när de ser hur kraftiga värkarna är, så skippar de tanken och springer, bokstavligen, efter en brits och sen rusar vi in i första lediga rum och barnmorskan är redo att plocka ut barnet direkt. Som tur är, så är Carin ”bara” öppen fem centimeter, så de andas ut och börjar förbereda mer ”som vanligt”, men de hinner knappt med det innan värkarna blir jättekraftiga och är på väg över i krystvärkar.

Efter första krystvärken så talar barnmorskan om att, nu är det bara att försöka slappna av, för i nästa värk, så kommer barnet och mycket riktigt, efter två rejäla krystvärkar, så är lilla Nike ute och ser dagens ljus för första gången i sitt liv.

Klockan stannar på 20:12, så nästan precis 1,5 timme efter första tecknet, så ligger vår lilla Nike där och drar sina första andetag. Jag är otroligt imponerad av Carins enorma prestation och att det gick så vansinnigt snabbt!

Nu sitter jag och småtittar bort mot vårt lilla ”Gryn” och försöker sakta men säkert få in i huvudet, att jag nu har fyra fantastiska barn i mitt liv. Pappa älskar er alla!

Tack Carin för att du finns i mitt liv och att jag får dela allt detta med dig! Jag älskar dig!

Ha det bäst där ute!