Nu har ännu en dag passerat och fortfarande så har vi ”bara” tre barn i familjen, ja om man inte räknar den som envist behagar hålla sig kvar inne i den varma och sköna livmodern då, men det väljer jag att inte göra! Nu är det två dagar sen som h*n ”skulle” ha kommit ut och det känns numera som att allt vi gör, är att vänta! Vi väntar och väntar och dagarna känns evighetslånga, men vi försöker i alla fall att hitta på någonting varje dag.

Idag var vi in till stan igen för att köpa grejer till det lille projektet i uterummet, så nu ska det bara genomföras…

Jag hade planer på att bygga ihop en liten enkel ram som är lika stor som vår bod, för att enkelt kunna sätta upp plintar som den ska stå på efter flytten, men trots att dagarna känns som att de består av 47 timmar, så har vi glidit in i någonting som inte kan liknas vid annat än, pensionärstempo! Jag vet, det är katastrof, men det är sant, för allt vi ska göra tar en vansinnig tid och sen ska vi fika lite emellanåt också, så då tar det tid, men i morgon så kanske… Problemet är att det finns så mycket annat som också ”måste” göras, som att rita upp huset och garaget inför vår nästa Stora projekt och jag hann faktiskt börja med det så smått nu på kvällen. Det är inte mycket, men det är en start 🙂


Ser inte mycket ut för världen, men det är en start…

När Indra var på väg i säng och jag valde mellan att sätta mig och fortsätta rita, eller krascha i soffan, så kom jag på att jag ju skulle testa att springa idag, men lusten att dra på sig löparskorna var som bortblåst. Som tur är, så har jag världens bästa sambo, så hon ”tvingade” helt enkelt ut mig i skogen, med orden om att inte komma hem innan jag sprungit minst en halvmil och snäll som jag är, så löd jag ju 😉


En lite annorlunda runda den här gången…

Tyvärr så blev det knas med GPS:en igen, men nu vet jag vad det beror på, så nu ska det inte hända igen… hoppas jag! Jag vet alltså inte om den räknade fel på sträckan också, eller om det bara blev fel på kartan, men det spelar ingen jätteroll egentligen. Det som är viktigare, är att mina benhinnor kändes helt ok! De kändes, helt klart, men det var Mycket bättre än sist och nu efteråt känns det knappt någonting alls, så jag är supernöjd. Nu blir det fler rundor så fort mina ben återhämtat sig lite.

Nu ska jag fortsätta lite på min ritning inför framtidsprojektet…

Ha det bäst där ute!

I går efter en riktigt lång dag bänkade jag och Carin oss i soffan för att slappa lite och då åkte det på en film också och valet för dagen föll på ”The Adjustment Bureau”, vet faktiskt inte vad den heter på Svenska, eller om den ens har någon Svensk titel.

Oavsett vad den heter, så handlar den om en kille som träffar en tjej, som inte liknar någon annan som han någonsin träffat och självklart så faller han pladask och vill inte göra någonting annat än att träffa den här nya fantastiska tjejen, men…

Det visar sig nämligen att det inte riktigt är vad ”Ordföranden” har planerat, så hans underhuggare måste rycka in och styra upp saker och ting lite och det går flera år utan att han träffar henne. Det som inte är så tydligt från början, är att dessa medarbetare arbetar direkt under ”honom där uppe” och det blir mer och mer klart, att de allra flesta människor på jorden har en förutbestämd plan, som man ska följa och avviker man från den, så agerar ”Han” och ser till att du hamnar på rätt spår igen.

Själva konceptet är rätt ok och faktiskt inte gjort så att det ska vara så himla (oj, en ordvits bara så där…) religiöst, utan underhuggarna är rätt tuffa och de jobbar strikt hierarkiskt, med olika rättigheter ju högre upp i ordningen man kommer.

Helt klart en film som var värd att se!

Hur den slutar? Ja, det får ni kolla själva…

Ha det bäst där ute!