Abort! Bara ordet i sig är skrämmande! Jag hade inte tänkt att skriva ett gigantiskt inlägg om vart jag står i denna extremt svåra fråga, utan med beröra det förslag som lagts fram till ändrad abortlag.

Två filosofer från Stockholms universitet, publicerade i söndags en ledare, där de förslog att abortlagen borde skrivas om och att den inte, som den ser ut idag, har mer eller mindre skarpa gränser, för när abort är tillåtet eller när det är förbjudet. De skriver om en abort som någonting, som i vissa situationer, kan vara helt rätt, medan det i andra situationer inte kan anses som någonting annat än helt fel! Det som de syftar på är det moraliska i själva ingreppet och de anser att man borde ta större hänsyn till fostret rent moraliskt.

Idag är det fullt tillåtet att genomföra en abort fram till och med 18:e graviditetsveckan och bara för att koppla detta till verkligheten, kan ni läsa om vårat lilla ”Gryn” vid ungefär den tiden, i Carins blogg. Efter vecka 18 måste man idag ansöka om tillstånd och det kan då ges om det föreligger särskilda förutsättningar och om ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt” och vad jag vet så är det inte helt ovanligt med aborter i vecka 22 och för att åter igen göra det hela lite mer verkligt, så kan ni läsa om Grynet i vecka 21.

Men, nu tillbaka till filosoferna och deras förslag. De menar alltså att man borde, till skillnad mot idag, lyfta över mer ansvar på kvinnan, när graviditeten är så långt gången att det kan anses som en ”moralisk gråzon”. Min första tanke när jag läste det här, var att det antagligen skulle leda till att fler tjejer mår ännu sämre, men efter lite funderande så är jag inte lika säker längre. Hur man än vrider och vänder på det och oavsett hur man skriver lagen, så är det ju i slutändan kvinnan som måste ta det slutgiltiga beslutet och det är kvinnan och inte lagstiftarna, som måste leva med detta beslut. Oavsett om det är tillåtet enligt lag, moraliskt rätt eller fel, eller ”rätt beslut”, så är ju en abort alltid ett jobbigt beslut, men att ha en skarp gräns vid vecka 18, kanske är lite för enkelt?

Om man ändrar lagen, så att det finns en ”gråzon”, gör kanske att några fler tänker igenom detta beslut ytterligare en gång, innan de fattar ett beslut och om man ska tänka igenom något beslut i sitt liv, så är det väl detta! Jag är absolut inte emot abort och i många fall är det 100% försvarbart och det enda tänkbara alternativet, men vissa kanske lutar sig mot att ”det ju är tillåtet fram till vecka 18” och väntar lite väl länge innan de fattar beslutet?

Ha det bäst där ute!

Länkar: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Ninde, Ingrid Eckerman, Essbeck, No size fits all, Anna Hövenmark, Bengts blogg, Bengts blogg 2Jenny W, Svensson, Viola Morina, Badlands hyena, Bitte Assarmo, Bitte Assarmo 2, Necesse est, Norah4you, Lena Sommestad, Avva, Signum, Ingen skam i kroppen, Bios politikos, Another cyborgmanifesto, Annas blogg, Björn Axén, Ylva Johansson, Konservativa tankar, Karin Långström Vinge, Nonicoclolasos, Monica Green, Om människans värde, OmVård
.

Ibland så inträffar saker som får mig att reagera lite om det kanske finns ”någonting” där ute. Antagligen så är det ju bara sammanträffanden, men när det väl händer, så är det rätt häftigt!

I morse när jag skulle springa iväg till jobbet, ja i alla fall ut till mitt kontor här hemma, så upptäckte jag att jag inte hade min jobblur med mig. Det var alltså bara vända på klacken och gå in och leta efter den förlorade luren. Eftersom jag inte är den med absolut bäst koll på mina grejer, så hade jag självklart ingen aning om vart den kunde ligga och när jag tittat på de två tänkbara ställena, insåg jag att jag var tvungen att ta av mig skorna och knata in och leta ”på riktigt” och det är nu det händer!

När jag kommer in i hallen och precis ska ställa mig och stirra rakt fram som ett fån, utan att ha en aning om vart jag ska leta, så plingar det till och en mobil vibrerar. Jag snurrar ett kvarts varv och stegar in i vårt ”bibliotek/kontor/lekrum/gästrum” och lyfter på ett papper och där ligger den och blinkar! Det är nämligen så att telefonen precis varnade för lågt batteri och lät alltså tillräckligt mycket och vid exakt rätt tillfälle, för att jag skulle höra var den låg!

Hade den inte vibrerat precis då, så hade jag nog kanske fortfarande irrat omkring inne i huset och letat efter telefonen, troligen med ett väldigt märkligt ansiktsuttryck och ett allt mer förtvivlat beteende!

Nu är det snart dags för mig att kasta mig in i bilen, med Indra under armen och styra kosan mot ”Agis”.

Ha det bäst där ute!