Jag blir så trött på SL och deras ständiga förseningar på några minuter. Man kan ju tycka att det är väl inte hela världen att tåget är några få minuter sent och det skulle jag inte heller tycka om det var så att det gjorde att jag kom hem några minuter sent, men så bra är det ju inte.

Två minuter för sent för att hinna…

Det är nämligen så att Upptåget som jag ska med från Upplands väsby går tre minuter efter det att pendeln ska komma in, så om jag, som idag, var försenat med fem minuter så missar jag Upptåget med två minut och får då vänta i en halvtimme på nästa tåg. Man kan ju tycka att det inte borde vara omöjligt att vänta i en minut eller två, när de ser att pendeln är på väg in!

Jaja, nu ska jag sluta gnälla och istället njuta av att det äntligen är fredag! Jag misstänker att det kommer att bli pizza när jag kommer hem och lite senare så kommer antagligen glasskålen att åka fram och fyllas med en hel del kallt innehåll och kanske åker en film på i mediacentralen 🙂

Måste göra ett litet tillägg till det här inlägget faktiskt. Det är nämligen så att det här är inlägg nummer 200 i bloggen! Det måste ju uppmärksammas i alla fall…

Ha det bäst där ute!

Stackars lilla prinsessan! Hon fick gå hela långa vägen ner för landgången helt själv! Katastrof!

Självklart så pratar jag om den lilla missen som den Norske prinsen Haakon gjorde igår när de anlände till Stockholm. Jag vet inte riktigt om det skulle ha blivit en egen artikel om det i tidningarna, men det är ju klart att det var dåligt gjort, men det har ingenting med att hon är prinsessa att göra. Det är väl vanligt sunt förnuft, eller ”Gentlemannahet” om ni så vill, att man hjälper sin partner ner för en landgång, eller?

Är det så att det går utför med killars sätt mot det motsatta könet och att jag tillhör en utdöende ras, som tycker att det är självklart att öppna dörrar, dra ut stolar, hjälpa till med väskor, mm mm? Jag hoppas att det inte är så, men jag börjar mer och mer tro att det faktiskt är så det ligger till. Undrar om det var dit alla feminister ville komma? Själv kan jag säga att jag kommer inte sluta öppna dörren eller hjälpa min tjej ned för landgångar, hur ute eller gammalmodigt det än är. När blev det ute att vara artig och visa lite ”gentlemannatakter” mot tjejer? Och till alla er killar där ute… Testa att leka Gentleman en dag… Du kanske gillar det och kanske tjejerna också 😉

Ha det bäst där ute!

När jag var liten, så räckte det med typ en handskriven lapp, eller teckning när det var dags för kalas, men numera så blir inbjudningarna mer och mer avancerade och då pratar vi alltså fortfarande om barnkalas, typ 7-årskalas som in det här fallet.

Mios inbjudan till nästa kalas…

Det är oftast jättefina inbjudningskort, som det senaste Mio fick tex. Det var gjort som ett vykort och skickades via vanlig snigelpost. Bara det sistnämnda måste väl göra att det blir lite finare… Visst är det roligt med fina inbjudningskort, det är inte det jag säger, men det kan ju faktiskt vara så att vissa barns föräldrar inte är så jätteduktiga på datorer, eller har möjlighet att fixa tuffa flashiga kort. Så som samhället har utvecklats så finns risken att de barnen då känner sig sämre än sina kompisar, som hade tuffare inbjudningskort till sitt kalas. Självklart är det så fel som det bara kan bli, men inställningen är tyvärr så idag…

Bara några små tankar om inbjudningskort, skrivet på ett fullsatt pendeltåg med många nyfikna blickar ner på skrivandet… Kanske skulle sätta ett gigantiskt klistermärke med adressen på datorn… 😉

Ha det bäst där ute!

Igår var det dags igen och den här gången gick det jättelätt… i början! Jag pratar självklart om studsmattshoppande och målet igår var inte alls högt, utan jag kände mig rätt så nöjd redan efter 300 hopp, men eftersom jag är så extremt envis och det kändes jättelätt, var jag tvungen att fortsätta. För varje hopp så växte dessutom hornen lite och tankarna på att slå Carins 750 hopp växte sig starkare och starkare. Självklart visste jag innerst inne att oavsett hur många hopp jag skulle plåga min ynkliga kropp till, så skulle min kära sambo ge sig ut i mattan och hoppa lite fler! Efter drygt tjugo minuter så var hornen så stora och benen så trötta, så det kändes som läge att lägga av och min interna hoppräknare slutade på 1000 hopp. Som sagt, självklart visste jag att det rekordet inte skulle hålla speciellt länge, men det kommer säkert i Carins blogg 😉

Idag är det äntligen fredag igen och trots att den här veckan började med två dagar på konferens, så känns det som att den varit längre än de flesta. Det är så jäkla mycket att göra hela tiden och allt det ska hinnas med i de få luckorna jag har mellan alla möten… Jaja, det är snart semester, så det är bara att kämpa på.

Ha det bäst där ute!