Nu är det inte många dagar kvar för vår kära snöhög, men än så länge så kämpar den tappert och till skillnad mot vår klädhög, så krymper den konstant. Än så länge har den fortfarande inte avslöjat några fler hemligheter än tidigare, men det är fortfarande lite kvar, så jag håller tummen. Hoppet är ju det sista som lämnar en människa!

Jag gissar på två-tre dagar till, sen är den ett minne blott…

För er som har missat börjat på den här makalöst spännande berättelsen, så kan ni hitta de första delarna här
Den ständiga kampen mot tiden…
Sagan om den krympande högen…
En snöhögs bekännelser…

Ha det bäst där ute!

Första halvan av ”Sista april”…

Valborg i Uppsala är någonting speciellt och för er som inte har varit här och kollat så tycker jag att ni borde ta er hit. Vill man inte dricka en massa sprit, så finns det ändå en hel del saker att pyssla med och det jag själv tycker är lite roligt, är forsränningen i Fyrisån. I år var det dessutom helt vansinnigt mycket vatten i ån, så det blev bra fart ner för fallet.

Precis som vanligt så var det helt sjukt med folk och de flesta vill ju så klart stå precis vid fallet, där allt händer och det ville ju vi också, så det var bara att börja ta sig fram närmare och närmare vattnet. Så fort det blir en liten lucka så får man snabbt vara där  och stoppa in en axel eller en fot och till slut, så står man längst fram. Det är sånt som kallas rutin!

På vägen från bilen till ån, så såg jag nått som jag bara var tvungen att ta en bild på. På andra sidan vägen så åkte en gubbe på en Segway! Det är hur roligt som helst att åka Segway och jag har funderat en del på att köpa en, men det är nog mer en lyxleksak, så den hamnar inte riktigt överst på listan är jag rädd för. Däremot var det ju perfekt för honom, eftersom han antagligen hade lite svårt att gå och då skulle ju jag föredra en segway framför en ”vanlig pensionärsstol”.

.

.

Vi var inne i stan strax efter nio, men det var redan fyra rader med folk vid fallet, men skam den som ger sig, så vi ställde oss fint och väntade och när alla båtar började komma, så hade både jag, Nova och Mio en plats längst fram. Carin anmälde sig frivilligt att ta Indra, så vi kunde titta… Tack min lilla ”Chefssambo

Det var som sagt Mycket vatten i ån i år…

De flesta av alla flottar som åkte ner för fallet, gjorde som vanligt och fegade ur, så de tog fallet på det lugnaste stället, precis inför kanten…

En av de som fegade sig ner för fallet…

… men det var några som trotsade allt vatten och försökte ta sig ner för fallet på det roligaste stället, i alla fall för oss som stod och tittade på. Ni kan ju gissa vilka som fick mest jubel…

En av de få modiga, eller just de här hade inget val. Det var bara att följa med strömmen…

Efter allt rännande i forsen så vart det en lunch, bestående av buffé på Little Italy. Tyvärr fanns var det inte bara vanlig mat, utan det fanns också pizza, så ni kan ju gissa vad jag tryckte in i munnen… Precis, det var ju inte kyckling och ris direkt, så nu har helgens fuskmat redan klarats av.

Nu ska vi snart iväg till Per och Jennie, eller egentligen inte till dem, utan till ett par grannar till dem. Jag har ingen aning om vilka det är, men jag är övertygad om att de är trevliga, så jag tror att kvällen kommer att bli riktigt bra! När det är sista april, så är det väl nästan ett krav på att man ska grilla och i år blir det premiärgrillning ikväll faktiskt, så nu ligger köttet och marinera lite. Till det blir det hemgjord potatissallad och annat smått och gott.

För att en sista april ska bli komplett så krävs ju naturligtvis en majbrasa, eller som vi säger här i Uppsala, en kase. Så vid åtta i kväll blir det avfärd med facklor i högsta hugg, med bestämda steg mot hålans lilla kase, så får vi se om vi orkar vara kvar tills fyrverkerierna. Vi måste ju ha tid att spela Guitar Hero också ju…

Ha det bäst där ute!

I morse så tröttnade jag på att ha ett par byxor med tillhörande larm på sig, och eftersom jag inte hittat kvittot, så tog jag helt enkelt saken i egna händer och tog med mig byxxorna ut i garaget. Där åkte hammare och tång fram och jag stod där som en ung kopia på Martin Timell och siktade på larmet med hammaren. Efter några försiktiga testslag, så drämde jag till så att självaste Tyson skulle ha sett svag ut och plastkåpan på larmet gick i tusen bitar, eller snarare 7 kanske, om vi ska vara petiga.

Inte den bästa bilden kanske, men snyggare än med larmet kvar…

Nu var det helt enkelt bara att ta tången och knippsa av själva metalpiggen som håller ihop allting och vips… ett larm mindre och ett par användbar byxor mer! Hur nöjd som helst själv.

Ha det bäst där ute!