Kollade Aftonbladet.se nyss och det som toppade sidan är ju självklart vulkanen på Island och visst, är det synd om de som drabbats på Island, men det jag direkt reagerade på var en artikel om en stackars bonde som har sin gård 2 kilometer från Eyjafjallajökull. Han hade varit ute och dokumenterat skadorna på hans gård, men allvarligt talat, om man tar en bild som ska visa före och efter, ska man då inte ta visa bilden på samma sätt?

Före taget med en Canon EOS 1 och efter med en gammal lådkamera från 1902 eller?

Jag förstår ju att han vill visa hur mycket aska som har ramlat ner på hans gård och visa alla hans skador, men varför visa en bild med fin upplösning och trevliga färger och efterbilden lågupplöst och i svart-vitt? Det har varit en het debatt kring alla fotomodeller som retucheras hej vilt och magen minskar, benen slimmas och alla små fläckar i huden tas bort och alla (hoppas jag!) tycker nog att det här är lite fel, men när det gäller en gård på Island så är det tydligen helt ok att ”ljuga med bilder”?!

Ha det bäst där ute!

Vila i frid Mormor…

Begravningar är aldrig roliga och när det är en anhörig, så är det extra jobbigt, men på nått sätt så känns det bra efteråt. Det är som ett avslut och en steg in i nästa sorgefas. Jag och Daniel var vid kyrkan en dryg timme innan själva begravningen skulle äga rum, för att hjälpa till att bära in kistan i kyrkan. Dessutom fick jag ett bra tillfälle att ta lite bilder av arrangemanget vid kistan med blommor och ljus. Är man inte där innan och fotar, så risken att det glöms bort helt när själva ceremonin är över.

Mormor var under många år med i en kör och tyckte att musik var något av det bästa som fanns och sjunga var det klart bästa. Hon deltog i kören så länge hon bara kunde och tyckte det var jättetråkigt att sluta. På begravningen så kom nästan hela kören och de sjöng även tre jättefina låtar. De stod framme vid kistan och sjöng och det blev en väldigt fin stämning och Mormor fick åter igen vara mitt i kören, något som hon alltid gillat. Under ceremonin läste även prästen en dikt som Mamma valt och det är en av de finaste dikterna jag känner till.

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

Efter själva ceremonin hjälpte jag och Daniel till att bära ut Mormor till den väntande bilen och jag tog där ett sista avsked.

Minnesstunden hölls i Odinsborg, bara några meter från själva kyrkan och kören sjöng ytterligare några låtar och den här gången var det lite roligare låtar som Mormor tydligen tyckte väldigt mycket om, med skojiga texter och rolig melodi. Det bjöds på jättegod smörgåstårta och en underbar tårta till kaffet. Några stycken höll även kortare tal och det framgick klart och tydligt att Mormor var en omtyckt person som kommer att vara saknad av många under en lång tid framöver.

Nu sitter jag här och försöker att smälta alla intryck under dagen, men precis som jag skrev inledningsvis, så känner det ändå bra på nått sättoch vi har nu fått tagit ett sista avsked av Mormor, men oavsett hur lång tid det går, så kommer hon alltid att fattas mig!

Vila i frid Mormor!