Ibland så inser man inte hur bra man har det egentligen utan livet bara snurrar på och man tar allting runt omkring förgivet. Därför är det viktigt att ibland stanna upp och titta lite extra på hur tillvaron ser ut och ibland så händer saker, stora som små, som gör att man ”reagerar” och automatiskt börjar tänka. Igår var ett sånt tillfälle och därför vill jag med det här, ganska personliga inlägg, visa min uppskattning och kärlek till tjejen i mitt liv, Carin!

Jag vet att jag inte alltid är världens lättaste att leva med och jag vet också att jag har mina fel och brister och att jag kan vara lite väl negativt ibland, men trots det så försöker du att alltid se på saker och ting på ett positivt sätt och stöttar mig alltid i allt jag gör! Du finns alltid där när jag behöver dig och jag vet att du alltid sätter mitt och barnens välbefinnande först. Du finns där och delar med dig av din omtanke för dina närmaste på ett sätt som långt ifrån alla gör, men för dig är det en självklarhet. Eftersom jag jobbar långa dagar så är det du som drar det stora lasset hemma och du gör det utan att klaga eller kräva nått tillbaka. Jag försöker att, så ofta jag kan, visa dig vad du betyder för mig och hur fantastisk jag tycker att du är. Jag försöker att ge dig den kärlek du förtjänar. Jag försöker vara det lugn som jag vet att du så innerligt behöver.

Tack för att du är världens bästa Mamma till barnen!
Tack för att du är världens bästa sambo!
Tack för att du är världens bästa vän!

Tack för att du finns!

Jag älskar dig Carin!

Varför har vi svenskar så svårt för att prata med främmande människor på tex. tågen? Jag vet själv att jag tycker att det är jättejobbigt om någon börjar prata med mig. Min första tanke är ju inte att, ”vad trevligt att prata med någon”. Nej det är snarare så att jag börjar fundera på vad det är för fel på människan. Vad är han/hon ute efter egentligen, för det kan väl inte vara så att de bara vill vara trevliga och ha ett trevligt samtal, istället för att sitta helt tysta bredvid varandra och ha tråkigt? Nej det tror jag inte! Om man pratar med någon som man inte känner, så måste det ju vara nått fel, eller?

Det hände nämligen på pendeln idag, inte att någon pratade med mig (som tur var) utan en kille började prata med en annan kille och frågade en massa saker om hans hund. Ingen konstigt alls kan man ju tycka, men gissa om det syntes att ”hundkillen” var plågad. Han tyckte att det var så jobbigt, så hade han kunnat sjunka genom golvet på tåget eller bara upphöra att synas, så skulle han ha gjort det. Troligen hade han för bråttom för att gå av och ta nästa tåg, så han stod där och svarade med ett obehag som var så illa dolt, att till och med ett barn hade fattat vinken, men inte kille som påbörjat samtalet! Han pratade glatt på och frågade om både det ena och det andra. Nu vet jag vad ni tänker… Han var inte svensk, men jo det var han faktiskt och helt vanlig till och med. Han var alltså varken invandrare eller ”egen”. Nej det verkade som att han var en hel vanlig kille som hade tröttnat på att stå och ha tråkigt på pendeln fem dagar i veckan och därför bestämt sig för att testa hur det är att prata med folk och vad är det en bättre isbrytare än en hund?

Nu över till dagens bravader i gymmet, ben! Jag gick dit med inställningen att det skulle gå hur bra som helst och att det skulle bli ett tungt pass och gissa vad… Det blev det! Lastade på vikt efter vikt och det verkade inte finnas något slut på min energi trots att det bara är andra benpasset sen jag kom igång igen. Än finns det lite kraft kvar i gubben tydligen, så vem vet, jag kanske slipper vassen i sommar!

Det blev till slut tre tunga övningar för framsida lår och två kanonbra övningar för baksida och som om det inte var nog, så avslutade jag passet med två övningar för magen. Nu ska det bli fart på dököttet och full fart mot en mer slimmad tillvaro, så för att komma ett steg närmare så passade jag på att gå från T-centralen till jobbet på rekordtid i morse!

Ikväll blir det soffslappande framför ”Äntligen hemma” och efter det blir det nog ”The Mentalist”, mest för Carins skull, eftersom hon tycker att han är sååå söt när han ler 😉

Ha det bäst där ute!

En ny härlig dag har inletts, med en god frukost och en underbar liten morgonpromenad till tåget, pigg som aldrig förr och riktigt sugen på att åka till jobbet!

Hmm, vem är det jag försöker lura egentligen? Är det er eller mig själv? Det var i och för sig inget fel på promenaden ner till tåget och frukosten var helt ok, men pigg… nja, det var nog en liten lögn är jag rädd för, men jag har hört att med rätt inställning så kan man ändra sitt eget sett att se på saker och man ska till och med kunna ”lura” sig själv till att bli på bättre humör, så nu hade jag tänkt testa om det funkar även på trötthet… Jag är pigg, jag är pigg, jag är pigg. Just nu sitter gubben mittemot mig och kollar på mig som jag vore dum i hela huvudet eftersom jag, för att bättre övertyga mig själv, småviskade detta samtidigt som jag skrev, men det får jag väl bjuda på antar jag. Jag kanske piggar upp hans dag lite, så slipper han vara så trött i alla fall.

I morse så funderade jag på en sak som slog mig och det var, när slutar man skoja till saker? Då menar jag alltså inte att sluta skämta, eller sluta göra roliga filmer, utan saker, grejer. Anledningen till mina funderingar så där tidigt på morgonen, var Indras tandborste.

Vad är det som säger att jag som vuxen inte vill ha fötter på min tandborste? Jag kanske också vill kunna ställa den upp precis som Indra, men nej då, för oss finns det bara vanliga tråkiga borstar, utan vare sig fötter eller annat skoj på. Det kanske skulle vara en affärsidé att tillverka roliga vuxentandborstar? En tandborste utformad till en Avatar med tillhörande moderträd, eller en borste som ser ut som mikrofon med tillhörande sladd? Vad tror ni, kan det vara nått?

Idag är det en dag utan inplanerade möten, så idag ska jag försöka hinna med allt som har släpat lite den sista månaden och så ska jag ta mig till gymmet för veckans första träningspass, ett tungt benpass.

Ha det bäst där ute!