Hjälp! Jag har fått pyspunka! Jag trodde att det hörde till cyklar och moppar och sånt, men tydligen så går det jättebra att få det även på en bil! Märkte det för några dagar sen när den varnade för att det var lågt tryck i höger bak, men först tänkte jag att det var nått knas med sensorn som känner av hur mycket luft det är i däcket, men när jag svängde in på macken för att kolla, så visade mätaren samma låga värde, så det var väl bara att inse att det pyser ut och det verkar som att det går snabbare och snabbare. Jag håller alla tummar jag har för att det ska finnas tillräckligt med luft i däcket när jag kommer hem, så jag kan ta bilen till macken och fylla på en skvätt luft.

Min tanke är att fylla på lite då och då, så kanske det funkar tills det är dags att byta till sommardäck rätt så snart. Känns ju lite jobbigt att åka in två gånger bara för det, men vi får helt enkelt se om det funkar. Annars blir det väl till att sätta på reservhjulet och pallra sig till en däckverkstad.

På tal om sommardäck, så kan vi ju konstatera att våren (väl??) är här för att stanna nu! En hel del plusgrader och omställningen till sommartid under helgen. Kan det bli bättre? Ja, det är klart att det kan, men det kommer, det lovar jag! Det gäller bara att ha lite tålamod och vänta, för hur långt bort det än känns just nu, så kommer det att bli sommar i år igen, med 25 grader varmt i luften och sköna dagar vid någon sjö. Som sagt… Tålamod är en dygd…

För er som hänger med lite i bloggen så skrev jag om högtalarinköp och Daniel håller nu på att byta ut sitt gamla system mot ett bättre, så jag har precis varit in på Hifi-klubben och köpt en Centerhögtalare till hans nya system. Det var ingen liten nätt historia att släpa hem kan jag tala om, så det blir dyr frakkostnad för honom!

Ha det bäst där ute!

Kan man egentligen förbereda sig på att en nära anhörig ska dö? Oavsett hur mycket man arbetar med tanken, så kommer det ändå som en mindre chock när det väl inträffar. Jag vet ju att det var det bästa som kunde hända, både för Mormor och för alla runt omkring. Så som hon hade det den sista tiden i livet är inte värdigt och jag önskar ingen att hämna i den situationen. Från att ha varit en levande och aktiv person, till att inte kunna göra någonting själv, utan behöva hjälp med allting. När hjärnan sen dessutom stänger ner mer och mer och den person man en gång var försvinner, även om kroppen finns kvar, gör det att det blir mer av en anhörigsjukdom.

Jag saknar ord just nu och känslan är en konstig blandning mellan extrem sorg och lättnad över att Mormor inte längre behöver ha ont och må dåligt.

Vila i frid Mormor!